Bokrecension: Microserfs

2013_0330bok_amaryllis0019Jag läste först boken Microserfs av Douglas Coupland, som nog är mest känd för Generation X, i svensk översättning när jag var tonåring. På svenska heter den Mikroslavar. Boken handlar om några unga dataingenjörer som jobbar på Microsoft under första halvan av 90-talet. Microserfs är skriven i dagboksform, och dagboksskrivaren i detta fall är bugtestaren Dan. Hans jobb är att hitta eventuella fel i den kod som andra dataprogrammerare har skrivit. Det är inget särskilt roligt eller spännande jobb, men den kult som finns kring företagets grundare Bill Gates gör ändå att han tycker det är coolt att jobba på Microsoft. Dan delar ett hus med fyra andra Microsoftanställda; Susan, Abe, Todd, Bug och Michael. Alla har de gemensamt att de är unga, högutbildade och deras liv består av arbete och inte särskilt mycket annat. Men saker och ting förändras och sakta men säkert börjar de, en efter en, att ifrågasätta denna ganska meningslösa livsstil.

För Dan börjar det med att hans pappa, som jobbat på IBM, får sparken. Pappan dyker spontant upp hos Dan, och placeras i Michaels rum då Michael är bortrest. Ungefär i samma veva börjar Dan dejta Karla som också jobbar dataingenjör på Microsoft. Nästa gång gänget hör av Michael visar det sig att han har sagt upp sig från Microsoft och tillsammans med en entreprenör vid namn Ethan startat upp ett litet teknologiföretag som är baserat på en kod som de kallar Oop!. Oop! påminner lite om lego (fast i datorn) och de har en massa idéer om hur Oop! skulle kunna användas. Michael erbjuder dem alla jobb i det nya företaget, och efter viss tvekan accepterar alla utom Abe erbjudandet och Susan investerar till och med egna pengar i företaget.

I likhet med många andra högteknologiska start-up-företag har de dock glömt en liten detalj. Företaget har inga kunder och därmed ingen omsättning. Och för Ethan, vars jobb huvudsakligen går ut på att skaffa sponsorer, går det inget vidare. Det visar sig också, i efterhand, att Michael bränt stora summor pengar på att anställa Dans pappa för att bygga en hel värld i lego i företagets nya kontor. Trots pengaproblemen börjar livet ändå förbättras för de unga ingenjörerna. Flera av dem börjar dejta, och skaffar pojk- respektive flickvänner. Todd blir till och med, till sin glädje och förskräckelse, pappa. Men när Dans mamma får en stroke så rasar hans liv samman. Då får de dock äntligen möjligheten att använda sina datakunskaper till något verkligt viktigt.

2013_0330bok_amaryllis0021Douglas Coupland har onekligen ett mycket säreget sätt att skriva. Man får inte låta sig skrämmas av att texten vid första anblicken totalt verkar sakna sammanhang och framstår som ett virrvarr av slumpmässiga enskilda ord, märkliga listor och faktisk text. När man väl börjar läsa upplever man märkligt nog att alltihop hänger ihop på ett begripligt sätt. Och berättelsen, som till att börja med verkar ytlig, visar sig vara mer djupgående än man trodde.

Bokrecension: Guide till Gud

Jag tror inte på någon gud. När jag var yngre försökte jag verkligen begripa mig på kristendomen och tro på de kristnas gud, men jag lyckades aldrig. Alltihop framstår för mig bara som absurt och rätt ofta idiotiskt. Det är kanske därför jag är så fascinerad över varför majoriteten av jordens befolkning trots allt är aktivt troende och utövar någon religion. Trots min egen avsaknad av tro så känner jag en hel del människor som är aktivt troende, mest kristna och muslimer men även folk som bekänner sig till andra religioner. Och dessa människor är inte dummare än de ateister jag mött. Många debatter mellan ateister och troende är totalt meningslösa och idiotiska. Båda sidor saknar vanligen intresse av att förstå varandra och båda pratar alltid om helt olika saker. Många officiella förklaringar till varför religion har uppkommit och varför religion fortsätter ha så stor betydelse har dessutom en tendens att missa poängen.

2013_0330bok_amaryllis0015I boken Guide till Gud har Görel Byström Janarv sammanställt korta berättelser från 100 personer. Dessa 100 människor bor alla i Sverige men har olika kulturell bakgrund och tillhör olika religioner (vissa är ateister). Görel har bett var och en att visa och berätta om ett rum, en sak eller en plats som har med deras tro eller livsåskådning a2013_0330bok_amaryllis0024tt göra. Dessa saker och platser har fotograferats av Pål Sommelius. Boken är väldigt trevlig och jag tycker att den gör det tydligt att tro och livsåskådning (och överhuvudtaget vad som är viktigt i livet) för de allra flesta är en fråga om känslor, inte rationalitet eller logik. Bra påskläsning för de som vill ha något som anknyter till religion, utan att vara särskilt bibliskt.

Bokrecension: The Double Helix

I år är det 60 år sedan upptäckten av DNA-molekylens struktur, vilket slutligen besvarade frågan vad gener egentligen består av. Majoriteten av forskarna hade tidigare trott att svaret var proteiner, inte DNA. Det korrekta svaret kom 1953 i form av en kort artikel i Nature, där de unga och okända vetenskapsmännen James Watson (som just skulle fylla 25) och Francis Crick (ca 10 år äldre) presenterade en modell av DNA-molekylen som de skapat genom att använda byggsatser, kompasser och linjaler. Utmaningen hade varit att få byggsatsmodellen att stämma överens med de experimentella data de hade tillgång till. Särskilt viktiga var de röntgenkristallografiska data från Maurice Wilkins och Rosalind Franklin som publicerades samtidigt som Watsons och Cricks artikel och de märkliga proportioner mellan byggstenarna i DNA som tidigare publicerats av Erwin Chargaff. James Watson fick tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för denna upptäckt. Då hade tyvärr redan den fjärde av nyckelpersonerna bakom upptäckten, Rosalind Franklin, avlidit. Hon dog 1958, bara 37 år gammal. Eftersom Nobelpris bara delas ut till levande personer, var det sålunda bara männen bakom upptäckten som blev belönade.

Några år efte2013_0330bok_amaryllis0002r att han fått Nobelpriset skrev James Watson en bok, The Double Helix, om sina minnen av hur det hela gått till. Denna bok har blivit en riktig klassiker inom den populärvetenskapliga litteraturen. Ett av syftena med att skriva boken var att James upplevde att många människor hade en väldigt idealiserad och verklighetsfrämmande bild av hur vetenskap egentligen går till, något som fortfarande är sant. Här försöker han, med ett slagkraftigt och humoristiskt språk, beskriva hur personliga relationer, kulturella fenomen, slump, hämndlystnad och rivalitet ofta har minst lika stor eller till och med större betydelse än logik och den officiella vetenskapliga modellen för hur viktiga vetenskapliga upptäckter egentligen uppstår. Forskare fungerar nämligen, tvärtemot vad många verkar tro, på precis samma sätt som alla andra människor.

James beskrivningar av de personer som var inblandade i det hela är ofta inte särskilt smickrande, speciellt inte av Rosalind Franklin. De tre männen James, Francis och Maurice var alla rädda för Rosalind, som visserligen var exceptionellt duktig på röntgenkristallografi men som de ansåg hade en personlighet som mest påminnde om en folkilsk noshörning. Att Rosalinds dåliga humör orsakades av att hon fick utstå konstant diskriminering p.g.a. sitt kön insåg inte James förrän långt senare. Sin partner, Francis, beskriver han som ett teoretiskt geni som konstant pladdrar men inte producerar särskilt mycket och är något av en besserwisser. Maurice beskrivs som rätt försynt och försiktig. Han är mest upptagen med att försöka hitta något sätt att bli av med Rosalind och han är dessutom rätt ointresserad av byggsatsmodeller.

James har också problem med att få betalt för sitt arbete i Cambridge. Han är i Europa på ett amerikanskt postdocstipendium. Problemet är att reglerna för stipendiet säger att han ska studera biokemi i Köpenhamn. James hade på eget bevåg bestämt sig för att flytta till England istället, där han var betydligt mer framgångsrik än i Köpenhamn. Hans framgångar i England kombinerat med argumentet att hans vistelse i Köpenhamn var meningslös (den danske professorns engelska var obegriplig och att han var dessutom totalt ointresserad av att lära ut någon biokemi för tillfället eftersom hans äktenskap just hade kraschat) imponerar dock inte på stipendiekommittén, som istället försöker tvinga James att flytta till Sverige. Hans försök att hitta försörjning leder till alltmer invecklade bedrägerier. James har också problem med att han ständigt fryser i de dåligt uppvärmda lokalerna och han får dessutom problem med magen av den usla engelska maten. Ung som han är ägnar James också rätt mycket tankemöda åt hur han ska bära sig åt för att få träffa de söta, utländska au pair-flickorna som jobbar i professorsfamiljerna och de franska flickorna som är i Cambridge på språkkurs.

Det hjälper nog om man kan lite biokemi för att hänga med i James beskrivningar av deras upp- och nergångar när det gäller att lista ut DNA-molekylens struktur, men intrigerna, rivaliteten och personbeskrivningarna behöver man ingen biokemi för att förstå. För, som James själv säger i det kanske mest kända citatet från boken,

”One could not be a successful scientist without realizing that, in contrast to the popular conception supported by newspapers and mothers of scientists, a goodly number of scientists are not only narrow-minded and dull, but also just stupid.”

Bokrecension: Cocaine Blues

2013_0329bok_amaryllis0018Jag är väldigt förtjust i deckarserien Miss Fisher’s Murder Mysteries som går på lördagskvällarna på kanal 9. Den utspelar sig på 1920-talet och bygger på en bokserie av Kerry Greenwood om den stenrika och eleganta privatdetektiven Phryne Fisher. Jag har försökt få tag i böckerna för att se om de är lika bra som TV-serien, och har nu läst den första boken i serien: Cocaine Blues. Den var ok, men i detta fall måste jag nog säga att jag gillar TV-serien bättre än böckerna.

Phryne föddes urfattig i Australien, men efter första världskriget ärver hennes pappa en förmögenhet och de flyttar till Europa där hon kastas in i ett liv av lyx. Tyvärr visar sig livet som rik ung kvinna på 20-talet vara urtråkigt och för att ha något att göra bestämmer sig Phryne för att återvända till Australien och bli privatdetektiv. Till sin hjälp har hon sin husa Dot, de kommunistiska taxichaufförerna Bert och Cec och den kvinnliga läkaren Dr MacMillian. Detective-Inspector Robinson och de övriga poliserna i Melbourne är måttligt förtjusta i Phryne, men kan inte hindra henne. I den första boken blir hon ombedd att återvända till sin barndomsstad Melbourne av en familj som är oroliga för sin dotter Lydia. Phyrne söker upp Lydia, som onekligen beter sig märkligt, men blir distraherad av en vacker rysk dansare som visar sig vara på jakt efter den kokainkung som gjorde hans mamma beroende av drogen. Phryne bestämmer sig för att hjälpa till med hans undersökningar. Samtidigt blir hon indragen i jakten på en illegal abortör som med sin inkompetens och brutalitet redan dödat flera gravida kvinnor.

Spänningen är det i och för sig inget fel på, men språket passar på något sätt inte riktigt i en deckare. Det känns överdrivet elaborerat, och innehåller dessutom lite för många omotiverade men ytterst noggranna beskrivningar av folks kläder. Språket gör faktiskt att man ibland blir lite osäker på om boken är tänkt att vara en deckare eller en parodi på en deckare. Fast jag gillar att Phyrne beskrivs som en ”adventuress” (äventyrerska eller möjligen äventyrarinna) istället för en ”adventurer” (äventyrare). Slutligen ett citat ur boken från ett avsnitt där Phryne försöker rädda sin ryske älskare Sasha som blivit tillfångatagen och misshandlad av kokainligan.

”Well, he ain’t dead,’ said Bert. They both looked at her. Phryne was galvanized by that scream. Sasha was undoubtely an idiot and one who would take the prize at any competition of morons of the Western World, but Phryne had lain next to him and had concieved a deep affection for that flesh now being maltreated behind the high brick wall.”

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg ställer denna helg frågan ”vad ska du göra i påsk?”. Tja, jag är så klart glad över att vara ledig, men jag har inte haft några särskilda påsktraditioner sedan jag var barn. Så jag tänkte passa på att läsa ut några av de många halvvägs lästa böcker som ligger utspridda lite här och där hemma hos mig. Dessutom blir det, som sagt, tema bokrecensioner här på bloggen. Kanske köper jag lite påskliljor och färgar några ägg, bara för att göra något påskaktigt…

Bokrecension: Tecknens rike

2013_0329bok_amaryllis0002Jag brukar göra sporadiska försök att lära mig kinesiska. Det finns numera så många kinesiska forskare och studenter på de svenska universiteten att jag tycker det vore värt mödan att lära sig lite mandarin. Hittills har mina ansträngningar inte gett särskilt mycket användbara resultat, men det har i alla fall lett till att jag har läst en underbar bok som heter Tecknens rike av Cecilia Lindqvist. Det är en bok skriven på svenska om de kinesiska skrivtecknens historia. Cecilia går, tecken för tecken, igenom hur de har förändrats över årtusendena. Många tecken började som2013_0329bok_amaryllis0004 mer eller mindre igenkännbara bilder av ett öga, en hand o.s.v., och har med tiden blivit mer och mer stiliserade. Tecknens historia vävs smidigt ihop med Kinas historia och de saker och upplevelser som utgjort vardagen för Kinas befolkning i årtusenden. Det är en mycket lärd bok som samtidigt är omotståndligt charmig, och det är nog en av de bästa språkböcker jag någonsin läst.

Bokrecension: En underbar torsdag

2013_0322böcker0001Temat under påsken får bli bokrecensioner. Vi börjar med en gammal favorit som jag läst många, många gånger: En underbar torsdag av John Steinbeck. Orginalet publicerades 1955 med titeln Sweet Thursday, och är en fristående uppföljare till boken Det stora kalaset (Cannery Row). Bokens grundhistoria är egentligen ganska enkel. Det är den gamla klassikern om det omaka kärleksparet och huruvida de ska bli ihop eller inte. De flesta böcker i denna genre är skräp, men någon gång emellanåt tar sig en riktigt bra författare an ämnet och lyckas åstadkomma storverk. Steinbeck ger här ett intryck av att han haft lekstuga och experimenterat med upplägg och språk, men boken är egentligen mycket professionellt skriven och suger effektivt in läsaren i historien. Det är det underbara språket och de galna, men samtidigt fascinerande, karaktärerna som gör att jag fortsätter läsa denna bok om och om igen. Dessutom är det ett stort plus för mig att Steinbeck placerat en naturvetare (som varken är en superhjälte eller en ärkeskurk) i en huvudroll.

En underbar torsdag är en underhållande skröna om befolkningen längs Cannery Row i staden Monterey i USA. De viktigaste av de många karaktärerna i boken utgörs av den disputerade marinbiologen Doktorn som driver den Västra Biologiska anstalten, hororna och den excentriska ägarinnan Fauna (döpt till Flora) på horhuset Björnflaggan, en hög luffare i ett skjul med det ståtliga namnet Palace Hotell Lusasken, ärkeskurken Josef och Maria som tagit över Lee Chongs speceriaffär, Tjocka Ida och Eddie på Café La Ida och den slutkörda Ella som driver den enkla restaurangen den Gyllene Vallmon. Och så Suzy, den obildade och fattiga unga kvinna som kommer till stan och får jobb som prostituerad på horhuset. Även om Fauna redan från början inser att Suzy aldrig kommer att bli en bra hora (hon har alldeles för mycket åsikter) så driver hon på fritiden en sidorörelse som går ut på att gifta bort hororna med framgångsrika män. Fauna bestämmer sig för att Doktorn och Suzy skulle bli ett utomordentligt par, och hon sätter genast igång att försöka para ihop dem.

Historien utspelar sig några år efter andra världskriget. Cannery Row är numera ganska öde efter att konservfabrikerna som gett gatan dess namn lagts ner i brist på fisk. Första kapitlet börjar:

”När kriget kom till Monterey och till Cannery Row måste alla kämpa med mer eller mindre, på ett eller annat vis. När fientligheterna upphörde hade var och en sina sår.

Konservfabrikerna gjorde sin insats genom att se till att bestämmelsen om minimimått avskaffades och fånga rubb och stubb. Syftet var hur patriotiskt som helst, men fisken kom inte tillbaka för det.”

Doktorn kommer tillbaka till stan efter att ha varit inkallad, men kan inte riktigt finna sig till ro. Han blir besatt av idén att skriva en vetenskaplig uppsats om bläckfiskars känsloliv, men har svårt att koncentrera sig. Han och Suzy träffas, genom Faunas försorg, och hamnar genast i gräl. Utan att själva inse det faller de också för varandra. Doktorns vänner känner att han inte är sitt vanliga sorglösa jag och vill hjälpa honom, men deras försök att muntra upp honom går inte som planerat. När Fauna dessutom bestämmer sig för att förlova Doktorn och Suzy, utan att bekymra sig om att fråga dem först, blir resultatet en fullständigt katastrof. Faunas astrologi har dock fått den tanklöse lille luffaren Hazel att tro att det är hans öde att bli USAs president. Hazel känner därför att han måste ingripa i situationen med Doktorn för att upprätthålla landets och ämbetets stolthet. Och han lyckas, med hjälp av ett rejält sällträ och lite bedrägeri, åstadkomma något som ingen annan klarar av.

vetenskapsbloggare=man?

När jag läste denna notis i The Guardian började jag undra vilket århundrade vi egentligen lever i. Artikeln handlar om Elise Andrew, som driver två parallella facebooksidor där hon skriver om vetenskap (I fucking love science och Science is Awesome). Båda är populära, speciellt den första. När hon nyligen började twittra också valde hon att publicera sitt namn och foto. Och hon visade sig vara en ung, snygg TJEJ. Vilket tydligen var en gigantisk överraskning för många som regelbundet läser hennes vetenskapsbloggande på facebook. De var nämligen helt övertygade om att hon var en man. Uppenbarligen hade de aldrig kommit på tanken att en kvinna skulle kunna skriva om vetenskap!