Bokrecension: The Double Helix

I år är det 60 år sedan upptäckten av DNA-molekylens struktur, vilket slutligen besvarade frågan vad gener egentligen består av. Majoriteten av forskarna hade tidigare trott att svaret var proteiner, inte DNA. Det korrekta svaret kom 1953 i form av en kort artikel i Nature, där de unga och okända vetenskapsmännen James Watson (som just skulle fylla 25) och Francis Crick (ca 10 år äldre) presenterade en modell av DNA-molekylen som de skapat genom att använda byggsatser, kompasser och linjaler. Utmaningen hade varit att få byggsatsmodellen att stämma överens med de experimentella data de hade tillgång till. Särskilt viktiga var de röntgenkristallografiska data från Maurice Wilkins och Rosalind Franklin som publicerades samtidigt som Watsons och Cricks artikel och de märkliga proportioner mellan byggstenarna i DNA som tidigare publicerats av Erwin Chargaff. James Watson fick tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för denna upptäckt. Då hade tyvärr redan den fjärde av nyckelpersonerna bakom upptäckten, Rosalind Franklin, avlidit. Hon dog 1958, bara 37 år gammal. Eftersom Nobelpris bara delas ut till levande personer, var det sålunda bara männen bakom upptäckten som blev belönade.

Några år efte2013_0330bok_amaryllis0002r att han fått Nobelpriset skrev James Watson en bok, The Double Helix, om sina minnen av hur det hela gått till. Denna bok har blivit en riktig klassiker inom den populärvetenskapliga litteraturen. Ett av syftena med att skriva boken var att James upplevde att många människor hade en väldigt idealiserad och verklighetsfrämmande bild av hur vetenskap egentligen går till, något som fortfarande är sant. Här försöker han, med ett slagkraftigt och humoristiskt språk, beskriva hur personliga relationer, kulturella fenomen, slump, hämndlystnad och rivalitet ofta har minst lika stor eller till och med större betydelse än logik och den officiella vetenskapliga modellen för hur viktiga vetenskapliga upptäckter egentligen uppstår. Forskare fungerar nämligen, tvärtemot vad många verkar tro, på precis samma sätt som alla andra människor.

James beskrivningar av de personer som var inblandade i det hela är ofta inte särskilt smickrande, speciellt inte av Rosalind Franklin. De tre männen James, Francis och Maurice var alla rädda för Rosalind, som visserligen var exceptionellt duktig på röntgenkristallografi men som de ansåg hade en personlighet som mest påminnde om en folkilsk noshörning. Att Rosalinds dåliga humör orsakades av att hon fick utstå konstant diskriminering p.g.a. sitt kön insåg inte James förrän långt senare. Sin partner, Francis, beskriver han som ett teoretiskt geni som konstant pladdrar men inte producerar särskilt mycket och är något av en besserwisser. Maurice beskrivs som rätt försynt och försiktig. Han är mest upptagen med att försöka hitta något sätt att bli av med Rosalind och han är dessutom rätt ointresserad av byggsatsmodeller.

James har också problem med att få betalt för sitt arbete i Cambridge. Han är i Europa på ett amerikanskt postdocstipendium. Problemet är att reglerna för stipendiet säger att han ska studera biokemi i Köpenhamn. James hade på eget bevåg bestämt sig för att flytta till England istället, där han var betydligt mer framgångsrik än i Köpenhamn. Hans framgångar i England kombinerat med argumentet att hans vistelse i Köpenhamn var meningslös (den danske professorns engelska var obegriplig och att han var dessutom totalt ointresserad av att lära ut någon biokemi för tillfället eftersom hans äktenskap just hade kraschat) imponerar dock inte på stipendiekommittén, som istället försöker tvinga James att flytta till Sverige. Hans försök att hitta försörjning leder till alltmer invecklade bedrägerier. James har också problem med att han ständigt fryser i de dåligt uppvärmda lokalerna och han får dessutom problem med magen av den usla engelska maten. Ung som han är ägnar James också rätt mycket tankemöda åt hur han ska bära sig åt för att få träffa de söta, utländska au pair-flickorna som jobbar i professorsfamiljerna och de franska flickorna som är i Cambridge på språkkurs.

Det hjälper nog om man kan lite biokemi för att hänga med i James beskrivningar av deras upp- och nergångar när det gäller att lista ut DNA-molekylens struktur, men intrigerna, rivaliteten och personbeskrivningarna behöver man ingen biokemi för att förstå. För, som James själv säger i det kanske mest kända citatet från boken,

”One could not be a successful scientist without realizing that, in contrast to the popular conception supported by newspapers and mothers of scientists, a goodly number of scientists are not only narrow-minded and dull, but also just stupid.”

Bokrecension: Cocaine Blues

2013_0329bok_amaryllis0018Jag är väldigt förtjust i deckarserien Miss Fisher’s Murder Mysteries som går på lördagskvällarna på kanal 9. Den utspelar sig på 1920-talet och bygger på en bokserie av Kerry Greenwood om den stenrika och eleganta privatdetektiven Phryne Fisher. Jag har försökt få tag i böckerna för att se om de är lika bra som TV-serien, och har nu läst den första boken i serien: Cocaine Blues. Den var ok, men i detta fall måste jag nog säga att jag gillar TV-serien bättre än böckerna.

Phryne föddes urfattig i Australien, men efter första världskriget ärver hennes pappa en förmögenhet och de flyttar till Europa där hon kastas in i ett liv av lyx. Tyvärr visar sig livet som rik ung kvinna på 20-talet vara urtråkigt och för att ha något att göra bestämmer sig Phryne för att återvända till Australien och bli privatdetektiv. Till sin hjälp har hon sin husa Dot, de kommunistiska taxichaufförerna Bert och Cec och den kvinnliga läkaren Dr MacMillian. Detective-Inspector Robinson och de övriga poliserna i Melbourne är måttligt förtjusta i Phryne, men kan inte hindra henne. I den första boken blir hon ombedd att återvända till sin barndomsstad Melbourne av en familj som är oroliga för sin dotter Lydia. Phyrne söker upp Lydia, som onekligen beter sig märkligt, men blir distraherad av en vacker rysk dansare som visar sig vara på jakt efter den kokainkung som gjorde hans mamma beroende av drogen. Phryne bestämmer sig för att hjälpa till med hans undersökningar. Samtidigt blir hon indragen i jakten på en illegal abortör som med sin inkompetens och brutalitet redan dödat flera gravida kvinnor.

Spänningen är det i och för sig inget fel på, men språket passar på något sätt inte riktigt i en deckare. Det känns överdrivet elaborerat, och innehåller dessutom lite för många omotiverade men ytterst noggranna beskrivningar av folks kläder. Språket gör faktiskt att man ibland blir lite osäker på om boken är tänkt att vara en deckare eller en parodi på en deckare. Fast jag gillar att Phyrne beskrivs som en ”adventuress” (äventyrerska eller möjligen äventyrarinna) istället för en ”adventurer” (äventyrare). Slutligen ett citat ur boken från ett avsnitt där Phryne försöker rädda sin ryske älskare Sasha som blivit tillfångatagen och misshandlad av kokainligan.

”Well, he ain’t dead,’ said Bert. They both looked at her. Phryne was galvanized by that scream. Sasha was undoubtely an idiot and one who would take the prize at any competition of morons of the Western World, but Phryne had lain next to him and had concieved a deep affection for that flesh now being maltreated behind the high brick wall.”

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg ställer denna helg frågan ”vad ska du göra i påsk?”. Tja, jag är så klart glad över att vara ledig, men jag har inte haft några särskilda påsktraditioner sedan jag var barn. Så jag tänkte passa på att läsa ut några av de många halvvägs lästa böcker som ligger utspridda lite här och där hemma hos mig. Dessutom blir det, som sagt, tema bokrecensioner här på bloggen. Kanske köper jag lite påskliljor och färgar några ägg, bara för att göra något påskaktigt…

Bokrecension: Tecknens rike

2013_0329bok_amaryllis0002Jag brukar göra sporadiska försök att lära mig kinesiska. Det finns numera så många kinesiska forskare och studenter på de svenska universiteten att jag tycker det vore värt mödan att lära sig lite mandarin. Hittills har mina ansträngningar inte gett särskilt mycket användbara resultat, men det har i alla fall lett till att jag har läst en underbar bok som heter Tecknens rike av Cecilia Lindqvist. Det är en bok skriven på svenska om de kinesiska skrivtecknens historia. Cecilia går, tecken för tecken, igenom hur de har förändrats över årtusendena. Många tecken började som2013_0329bok_amaryllis0004 mer eller mindre igenkännbara bilder av ett öga, en hand o.s.v., och har med tiden blivit mer och mer stiliserade. Tecknens historia vävs smidigt ihop med Kinas historia och de saker och upplevelser som utgjort vardagen för Kinas befolkning i årtusenden. Det är en mycket lärd bok som samtidigt är omotståndligt charmig, och det är nog en av de bästa språkböcker jag någonsin läst.

Bokrecension: En underbar torsdag

2013_0322böcker0001Temat under påsken får bli bokrecensioner. Vi börjar med en gammal favorit som jag läst många, många gånger: En underbar torsdag av John Steinbeck. Orginalet publicerades 1955 med titeln Sweet Thursday, och är en fristående uppföljare till boken Det stora kalaset (Cannery Row). Bokens grundhistoria är egentligen ganska enkel. Det är den gamla klassikern om det omaka kärleksparet och huruvida de ska bli ihop eller inte. De flesta böcker i denna genre är skräp, men någon gång emellanåt tar sig en riktigt bra författare an ämnet och lyckas åstadkomma storverk. Steinbeck ger här ett intryck av att han haft lekstuga och experimenterat med upplägg och språk, men boken är egentligen mycket professionellt skriven och suger effektivt in läsaren i historien. Det är det underbara språket och de galna, men samtidigt fascinerande, karaktärerna som gör att jag fortsätter läsa denna bok om och om igen. Dessutom är det ett stort plus för mig att Steinbeck placerat en naturvetare (som varken är en superhjälte eller en ärkeskurk) i en huvudroll.

En underbar torsdag är en underhållande skröna om befolkningen längs Cannery Row i staden Monterey i USA. De viktigaste av de många karaktärerna i boken utgörs av den disputerade marinbiologen Doktorn som driver den Västra Biologiska anstalten, hororna och den excentriska ägarinnan Fauna (döpt till Flora) på horhuset Björnflaggan, en hög luffare i ett skjul med det ståtliga namnet Palace Hotell Lusasken, ärkeskurken Josef och Maria som tagit över Lee Chongs speceriaffär, Tjocka Ida och Eddie på Café La Ida och den slutkörda Ella som driver den enkla restaurangen den Gyllene Vallmon. Och så Suzy, den obildade och fattiga unga kvinna som kommer till stan och får jobb som prostituerad på horhuset. Även om Fauna redan från början inser att Suzy aldrig kommer att bli en bra hora (hon har alldeles för mycket åsikter) så driver hon på fritiden en sidorörelse som går ut på att gifta bort hororna med framgångsrika män. Fauna bestämmer sig för att Doktorn och Suzy skulle bli ett utomordentligt par, och hon sätter genast igång att försöka para ihop dem.

Historien utspelar sig några år efter andra världskriget. Cannery Row är numera ganska öde efter att konservfabrikerna som gett gatan dess namn lagts ner i brist på fisk. Första kapitlet börjar:

”När kriget kom till Monterey och till Cannery Row måste alla kämpa med mer eller mindre, på ett eller annat vis. När fientligheterna upphörde hade var och en sina sår.

Konservfabrikerna gjorde sin insats genom att se till att bestämmelsen om minimimått avskaffades och fånga rubb och stubb. Syftet var hur patriotiskt som helst, men fisken kom inte tillbaka för det.”

Doktorn kommer tillbaka till stan efter att ha varit inkallad, men kan inte riktigt finna sig till ro. Han blir besatt av idén att skriva en vetenskaplig uppsats om bläckfiskars känsloliv, men har svårt att koncentrera sig. Han och Suzy träffas, genom Faunas försorg, och hamnar genast i gräl. Utan att själva inse det faller de också för varandra. Doktorns vänner känner att han inte är sitt vanliga sorglösa jag och vill hjälpa honom, men deras försök att muntra upp honom går inte som planerat. När Fauna dessutom bestämmer sig för att förlova Doktorn och Suzy, utan att bekymra sig om att fråga dem först, blir resultatet en fullständigt katastrof. Faunas astrologi har dock fått den tanklöse lille luffaren Hazel att tro att det är hans öde att bli USAs president. Hazel känner därför att han måste ingripa i situationen med Doktorn för att upprätthålla landets och ämbetets stolthet. Och han lyckas, med hjälp av ett rejält sällträ och lite bedrägeri, åstadkomma något som ingen annan klarar av.

vetenskapsbloggare=man?

När jag läste denna notis i The Guardian började jag undra vilket århundrade vi egentligen lever i. Artikeln handlar om Elise Andrew, som driver två parallella facebooksidor där hon skriver om vetenskap (I fucking love science och Science is Awesome). Båda är populära, speciellt den första. När hon nyligen började twittra också valde hon att publicera sitt namn och foto. Och hon visade sig vara en ung, snygg TJEJ. Vilket tydligen var en gigantisk överraskning för många som regelbundet läser hennes vetenskapsbloggande på facebook. De var nämligen helt övertygade om att hon var en man. Uppenbarligen hade de aldrig kommit på tanken att en kvinna skulle kunna skriva om vetenskap!

En app för att hjälpa skogen

Många människor släpar med sig sina smartphones ut i skogen. Nu har en amerikansk skogsorganisation hittat på ett sätt att utnyttja detta (aningen underliga) fenomen till något användbart. De håller på att utveckla en app vid namn TreeTaggr för att rapportera sjuka träd. Appen är tänkt att vara tillgänglig för alla och annonseras t.ex. i början av vandringsleder och liknande. Tanken är dels att folk ska bli mer engagerade i de skogar de har omkring sig genom att uppmuntras att notera och rapportera sjuka träd (man får poäng i ett sorts spel för sina observationer), och dels naturligtvis att på ett effektivare sätt samla in data för forskning och naturvård. Appen registrerar var du befinner dig någonstans och skickar denna information tillsammans med foton på trädet och dina beskrivningar av symptomen till en databas som är tillgängliga för t.ex. ansvariga myndigheter och andra organisationer som har med skogen att göra. Nu verkar detta huvudsakligen vara tänkt för nordamerikanska skogar, men tanken är inte så tokig. Kanske skulle det fungera här också?

Människor har bakat i över 20 000 år

Man vet egentligen inte så mycket om detaljerna kring vad människor i olika miljöer åt innan de började med jordbruk och boskapsskötsel, vilket dyker upp på flera olika ställen för ungefär 10 000 år sedan och därefter under några tusen år spred sig till de flesta av jordens befolkningar. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att människorna naturligtvis inte åt domesticerade arter, eftersom några sådana ännu inte fanns. Många brukar tolka detta som att de tidiga stenåldersmänniskorna åt mycket lite stärkelse i form av gräsfrön och rötter, eftersom dessa visserligen är energirik men också arbetskrävande och ganska smaklös mat. De ska istället huvudsakligen ha levt på animalisk föda kompletterad med lite bär, frukter, nötter och andra lättsmälta växtdelar.

Det är möjligt att gräsfrön inte var någon populär favoritmat under den senaste istiden, men faktum är att folk trots detta verkar ha bearbetat och ätit gräsfrön och rötter i ganska stor skala i 10 000 – 20 000 år innan de började domesticera växter och praktisera jordbruk. Under ganska många år nu har det med spridda mellanrum dykt upp rapporter från arkeologiska studier, där forskare har hittat riktigt gamla redskap som människor har använt för att mala (eller kanske snarare mortla) mjöl. I Australien malde folk frön redan för 30 000 år sedan. I Israel utgjorde gräsfrön, inklusive vilda förfäder till vete och korn, basföda och åts i stora mängder för 23 000 år sedan. Även de tidiga israeliterna verkar ha malt gräsfröna till mjöl, och det finns dessutom lämningar som tyder på att de haft ugnar där de möjligen bakat bröd. Också i Europa malde man mjöl för 30 000 år sedan, men där verkar det ha varit populärare att använda stärkelserika rötter som råvara. Nu har det kommit ytterligare en studie i ämnet, denna gång från Kina. Där malde man diverse växter för drygt 20 000 år sedan. Dessa inkluderade gräsfrön från bl.a. vilda hirsarter, bönor och rotfrukter som jams och andra arter som idag används som medicinalväxter.

Dessa studier bygger oftast på att man studerat växtrester och ibland även karaktäristiska repor och mönster på de stenverktyg som använts för att mala växtdelarna. Att människor faktiskt malde mjöl på växter i flera olika världsdelar tiotusentals år innan de blev bofasta och började med jordbruk är tydligt. Detta bevisar dock strikt sett inte att människorna verkligen använde mjölet till just matlagning. Men det är ju onekligen svårt att förstå varför de annars lade ner så mycket arbete på att samla in, förbereda och mala dessa växter, om de inte tänkte äta dem.

Referenser:

Fullagar & Field. (1997) Pleistocene seed-grinding implements from the Australian arid zone. Antiquity 71(272), s. 300

Weiss m.fl. (2004) The broad spectrum revisited: Evidence from plant remains. PNAS 101(26), s. 9551

Piperno m.fl. (2004) Processing of wild cereal grains in the Upper Palaeolithic revealed by starch grain analysis. Nature 430, s. 670

Revedin m.fl. (2010) Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS 107(44), s. 18815

Liu m.fl. (2013) Paleolithic human exploitation of plant foods during the last glacial maximum in North China. PNAS. Artikeln är tillgänglig online från 18 mars 2013 i väntan på publicering i själva tidsskriften, DOI: 10.1073/pnas.1217864110 (se kort sammanfattning på vetenskapsradion)