Bokrecension: En underbar torsdag

2013_0322böcker0001Temat under påsken får bli bokrecensioner. Vi börjar med en gammal favorit som jag läst många, många gånger: En underbar torsdag av John Steinbeck. Orginalet publicerades 1955 med titeln Sweet Thursday, och är en fristående uppföljare till boken Det stora kalaset (Cannery Row). Bokens grundhistoria är egentligen ganska enkel. Det är den gamla klassikern om det omaka kärleksparet och huruvida de ska bli ihop eller inte. De flesta böcker i denna genre är skräp, men någon gång emellanåt tar sig en riktigt bra författare an ämnet och lyckas åstadkomma storverk. Steinbeck ger här ett intryck av att han haft lekstuga och experimenterat med upplägg och språk, men boken är egentligen mycket professionellt skriven och suger effektivt in läsaren i historien. Det är det underbara språket och de galna, men samtidigt fascinerande, karaktärerna som gör att jag fortsätter läsa denna bok om och om igen. Dessutom är det ett stort plus för mig att Steinbeck placerat en naturvetare (som varken är en superhjälte eller en ärkeskurk) i en huvudroll.

En underbar torsdag är en underhållande skröna om befolkningen längs Cannery Row i staden Monterey i USA. De viktigaste av de många karaktärerna i boken utgörs av den disputerade marinbiologen Doktorn som driver den Västra Biologiska anstalten, hororna och den excentriska ägarinnan Fauna (döpt till Flora) på horhuset Björnflaggan, en hög luffare i ett skjul med det ståtliga namnet Palace Hotell Lusasken, ärkeskurken Josef och Maria som tagit över Lee Chongs speceriaffär, Tjocka Ida och Eddie på Café La Ida och den slutkörda Ella som driver den enkla restaurangen den Gyllene Vallmon. Och så Suzy, den obildade och fattiga unga kvinna som kommer till stan och får jobb som prostituerad på horhuset. Även om Fauna redan från början inser att Suzy aldrig kommer att bli en bra hora (hon har alldeles för mycket åsikter) så driver hon på fritiden en sidorörelse som går ut på att gifta bort hororna med framgångsrika män. Fauna bestämmer sig för att Doktorn och Suzy skulle bli ett utomordentligt par, och hon sätter genast igång att försöka para ihop dem.

Historien utspelar sig några år efter andra världskriget. Cannery Row är numera ganska öde efter att konservfabrikerna som gett gatan dess namn lagts ner i brist på fisk. Första kapitlet börjar:

”När kriget kom till Monterey och till Cannery Row måste alla kämpa med mer eller mindre, på ett eller annat vis. När fientligheterna upphörde hade var och en sina sår.

Konservfabrikerna gjorde sin insats genom att se till att bestämmelsen om minimimått avskaffades och fånga rubb och stubb. Syftet var hur patriotiskt som helst, men fisken kom inte tillbaka för det.”

Doktorn kommer tillbaka till stan efter att ha varit inkallad, men kan inte riktigt finna sig till ro. Han blir besatt av idén att skriva en vetenskaplig uppsats om bläckfiskars känsloliv, men har svårt att koncentrera sig. Han och Suzy träffas, genom Faunas försorg, och hamnar genast i gräl. Utan att själva inse det faller de också för varandra. Doktorns vänner känner att han inte är sitt vanliga sorglösa jag och vill hjälpa honom, men deras försök att muntra upp honom går inte som planerat. När Fauna dessutom bestämmer sig för att förlova Doktorn och Suzy, utan att bekymra sig om att fråga dem först, blir resultatet en fullständigt katastrof. Faunas astrologi har dock fått den tanklöse lille luffaren Hazel att tro att det är hans öde att bli USAs president. Hazel känner därför att han måste ingripa i situationen med Doktorn för att upprätthålla landets och ämbetets stolthet. Och han lyckas, med hjälp av ett rejält sällträ och lite bedrägeri, åstadkomma något som ingen annan klarar av.

vetenskapsbloggare=man?

När jag läste denna notis i The Guardian började jag undra vilket århundrade vi egentligen lever i. Artikeln handlar om Elise Andrew, som driver två parallella facebooksidor där hon skriver om vetenskap (I fucking love science och Science is Awesome). Båda är populära, speciellt den första. När hon nyligen började twittra också valde hon att publicera sitt namn och foto. Och hon visade sig vara en ung, snygg TJEJ. Vilket tydligen var en gigantisk överraskning för många som regelbundet läser hennes vetenskapsbloggande på facebook. De var nämligen helt övertygade om att hon var en man. Uppenbarligen hade de aldrig kommit på tanken att en kvinna skulle kunna skriva om vetenskap!

En app för att hjälpa skogen

Många människor släpar med sig sina smartphones ut i skogen. Nu har en amerikansk skogsorganisation hittat på ett sätt att utnyttja detta (aningen underliga) fenomen till något användbart. De håller på att utveckla en app vid namn TreeTaggr för att rapportera sjuka träd. Appen är tänkt att vara tillgänglig för alla och annonseras t.ex. i början av vandringsleder och liknande. Tanken är dels att folk ska bli mer engagerade i de skogar de har omkring sig genom att uppmuntras att notera och rapportera sjuka träd (man får poäng i ett sorts spel för sina observationer), och dels naturligtvis att på ett effektivare sätt samla in data för forskning och naturvård. Appen registrerar var du befinner dig någonstans och skickar denna information tillsammans med foton på trädet och dina beskrivningar av symptomen till en databas som är tillgängliga för t.ex. ansvariga myndigheter och andra organisationer som har med skogen att göra. Nu verkar detta huvudsakligen vara tänkt för nordamerikanska skogar, men tanken är inte så tokig. Kanske skulle det fungera här också?

Människor har bakat i över 20 000 år

Man vet egentligen inte så mycket om detaljerna kring vad människor i olika miljöer åt innan de började med jordbruk och boskapsskötsel, vilket dyker upp på flera olika ställen för ungefär 10 000 år sedan och därefter under några tusen år spred sig till de flesta av jordens befolkningar. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att människorna naturligtvis inte åt domesticerade arter, eftersom några sådana ännu inte fanns. Många brukar tolka detta som att de tidiga stenåldersmänniskorna åt mycket lite stärkelse i form av gräsfrön och rötter, eftersom dessa visserligen är energirik men också arbetskrävande och ganska smaklös mat. De ska istället huvudsakligen ha levt på animalisk föda kompletterad med lite bär, frukter, nötter och andra lättsmälta växtdelar.

Det är möjligt att gräsfrön inte var någon populär favoritmat under den senaste istiden, men faktum är att folk trots detta verkar ha bearbetat och ätit gräsfrön och rötter i ganska stor skala i 10 000 – 20 000 år innan de började domesticera växter och praktisera jordbruk. Under ganska många år nu har det med spridda mellanrum dykt upp rapporter från arkeologiska studier, där forskare har hittat riktigt gamla redskap som människor har använt för att mala (eller kanske snarare mortla) mjöl. I Australien malde folk frön redan för 30 000 år sedan. I Israel utgjorde gräsfrön, inklusive vilda förfäder till vete och korn, basföda och åts i stora mängder för 23 000 år sedan. Även de tidiga israeliterna verkar ha malt gräsfröna till mjöl, och det finns dessutom lämningar som tyder på att de haft ugnar där de möjligen bakat bröd. Också i Europa malde man mjöl för 30 000 år sedan, men där verkar det ha varit populärare att använda stärkelserika rötter som råvara. Nu har det kommit ytterligare en studie i ämnet, denna gång från Kina. Där malde man diverse växter för drygt 20 000 år sedan. Dessa inkluderade gräsfrön från bl.a. vilda hirsarter, bönor och rotfrukter som jams och andra arter som idag används som medicinalväxter.

Dessa studier bygger oftast på att man studerat växtrester och ibland även karaktäristiska repor och mönster på de stenverktyg som använts för att mala växtdelarna. Att människor faktiskt malde mjöl på växter i flera olika världsdelar tiotusentals år innan de blev bofasta och började med jordbruk är tydligt. Detta bevisar dock strikt sett inte att människorna verkligen använde mjölet till just matlagning. Men det är ju onekligen svårt att förstå varför de annars lade ner så mycket arbete på att samla in, förbereda och mala dessa växter, om de inte tänkte äta dem.

Referenser:

Fullagar & Field. (1997) Pleistocene seed-grinding implements from the Australian arid zone. Antiquity 71(272), s. 300

Weiss m.fl. (2004) The broad spectrum revisited: Evidence from plant remains. PNAS 101(26), s. 9551

Piperno m.fl. (2004) Processing of wild cereal grains in the Upper Palaeolithic revealed by starch grain analysis. Nature 430, s. 670

Revedin m.fl. (2010) Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS 107(44), s. 18815

Liu m.fl. (2013) Paleolithic human exploitation of plant foods during the last glacial maximum in North China. PNAS. Artikeln är tillgänglig online från 18 mars 2013 i väntan på publicering i själva tidsskriften, DOI: 10.1073/pnas.1217864110 (se kort sammanfattning på vetenskapsradion)

Våffeldag med nytt våffelrecept

Som tradit2013_0324våffelsöndag0001ionen i Philochoros bjuder firade vi nu under helgen den kommande våffeldagen med att åka ut till föreningens stuga och grädda våfflor. Mums! Efter att länge ha irriterat mig på att det alltid är frasvåfflor (som jag tycker smakar sågspån) och inte riktiga (d.v.s. äggbaserade) våfflor som bjuds, så bestämde jag mig i år för att ta med lite egen våffelsmet och grädda istället för att äta av de gemensamma våfflorna. 2013_0324våffelsöndag0004

Passade på att testa ett nytt våffelrecept: 3 bananer och 6 ägg mixas ihop och gräddas i våffeljärn av gjutjärn (inte non-stickbehandlade!) med ordentligt med fett. Detta recept ger ca 4 våfflor, och är baserat på ett recept på bananplättar som jag hittade på bloggen ”Under vårt tak”. Mycket gott, och dessutom blir man rejält och långvarigt mätt. Tips: bananvåfflorna fungerar ihop med vispgrädde, men inte ihop med sylt.

Bokrecension: Det här är inte jag

2013_0322böcker0004

Jag älskar att läsa, och är storkund hos biblioteket. Brukar ofta ta med böcker på tåget för att fördriva tiden. I måndags, medan tåget sakta kröp fram eftersom hastigheten var begränsad till 30 km/h (något fel på spåren tydligen), så hann jag läsa hela ”Det här är inte jag” av Eva F. Dahlgren. Boken uppges vara en dokumentärroman. Jag vet inte riktigt vad som menas med detta, men möjligen betyder det något i stil med en extra realistisk roman.

Boken handlar om Felicia som är frilansande journalist och ensamstående mamma till 14-årige Johannes. Felicia har drabbats av utmattningsdepression, och hon är riktigt illa däran. Hon klarar i princip inte av att göra någonting, och får panikattacker till och med av att försöka gå in i en matvaruaffär och handla. Det enda hon klarar av att göra är att brodera, vilket hon aldrig gjort tidigare men nu blir närmast besatt av. Sonen tvingas därför bli den som får vardagen att fungera.

Trots att hon kan se att sonen mår väldigt dåligt av situationen, klarar hon inte av att erkänna för sig själv att hon är psykiskt sjuk. Och eftersom hon inte kan erkänna det, utan hela tiden försöker hävda att hon ”bara är lite trött”, så blir hon inte heller bättre. Hon ser sig själv som en duktig och lyckad person, och trots att hon länge skrivit om utbrändhet som medicinsk reporter så kan hon inte släppa tanken att det bara är misslyckade och svaga personer som blir psykiskt sjuka. Hon är ju en lyckad och framgångsrik människa! Sådana kan inte bli psykiskt sjuka. Och de äter absolut inte medicin mot psykisk sjukdom, för det är ju ”lyckopiller”.

”-Har bestämt mig för att inte börja med antidepressiva, säger jag hurtigt och slår mig ner vid köksbordet. Känner mig inte ett dugg deprimerad. Bara lite överansträngd. Det kan vem som helst bli, en time-out bara så är jag tillbaka.

Johannes hejdar sin tunna hand som håller i en sked med O’boy. För ett ögonblick hänger den alldeles stilla i luften, långt ifrån mjölkglaset. Han ser på mig.

Sedan vänder han sig bort.”

Sonens reaktion får henne till slut att börja ta medicinen, och den ger viss lindring. Felicia söker också tröst i litteraturen, hos Strindberg, och inser att människor plågats av samma symptom i hundratals år. Som stressade människor tenderar att göra så isolerar hon sig och slutar träffa vänner och kollegor. Efter en tid lär hon känna en hemlös kvinna som hon först hyser visst förakt för, men hon tvingas motvilligt konfrontera sin fördomar och inse att det är hon själv och inte den hemlösa som har psykiska problem. Eftersom hon är egenföretagare vägrar försäkringskassan att betala för rehabilitering. Reglerna kräver nämligen att hon måste bli frisk först, innan någon rehabilitering kan tillåtas. Det blir dock sorgligt nog ett dödsfall som får det att sakta börja vända för Felicia och hon bokar till slut för egna pengar en tid hos en psykolog.

Trots att väldigt, väldigt många människor idag lider av olika typer av stressjukdomar har vi svårt att hantera detta, och vi har väldigt svårt att se på sjukdom i hjärnan som vilken sjukdom som helst. Psykisk sjukdom är på något sätt ”fulare” än andra sjukdomar. Kanske beror det på att psykisk sjukdom påverkar personligheten. Trots att det fortfarande är samma kropp är den person som tidigare fanns i den kroppen borta, och har ersatts med någon annan. Det är ofta så psykisk sjukdom upplevs av anhöriga och vänner, och det finns inget som skrämmer och upprör människor så mycket som just detta.

Den här boken beskriver ganska bra många av de symptom som långvarig stress ger, och även de som bara haft mildare stressymptom kan ofta känna igen sig. Jag hoppas att många läser denna bok, och framför allt hoppas jag att människor vågar börja prata öppet om psykiska sjukdomar på samma sätt som vi pratar om cancer eller hjärtsjukdomar. Då skulle många fler våga ta sina symptom på allvar och våga söka behandling utan att skämmas. Förhoppningsvis skulle vi även få bättre och effektivare behandlingsmetoder när folk börjar ta detta på allvar och ställa krav. Tänk så mycket lidande vi kunde slippa då…

Mykorrhizasvampar ökar skörden

Såg på vetenskapsradions nyhetssida (se också Klotet) att forskare från Schweiz och Colombia tillsammans har kommit fram till att om man preparerar kassavarötterna med extra effektiva mykorrhizasvampar kan man öka skörden med 20% samtidigt som behovet av konstgödsel minskar. Nu kommer detta från en konferenspresentation och inte en publicerad vetenskaplig rapport, så det ska betraktas som preliminära resultat, men det är ändå intressant.

Växter kan med hjälp av fotosyntesen lagra solens energi i form av kolhydrater, som sedan används som byggstenar och energiförråd både av dem själva och av växtätare som djur och svampar. Det behövs dock mer än bara kol, syre och väte för att bygga en kropp. En mycket viktig ingrediens är fosfor, som bland annat ingår i DNA och i de fetter som bygger upp cellernas membran. Växtrötter kan ta upp fosfor själva från jorden i form av oorganiskt fosfat. Problemet är att dessa fosfater har en tendens att fastna i jorden, vilket gör det svårt för rötterna att komma åt dem. Detta är en anledning till att det behövs så mycket konstgödsel för att odla växter.

Majoriteten av alla växter tar dock inte upp särskilt mycket fosfor själva. Istället betalar de en svamp för att göra jobbet åt dem. I den symbios som kallas mykorrhiza tränger svampen in i växtens rot och ger växten näringsämnen (främst fosfor) den tagit upp från jorden. I utbyte får den kolhydrater. Vissa mykorrhizasvampar är till och med så beroende av denna symbios att de bara växer om de har kontakt med rötter, vilket är ganska opraktiskt för forskare som vill studera dem på labbet.

Nästan alla växter har mykorrhizasvampar i sina rötter. Till och med växter som inte har några riktiga rötter utan bara jordstammar (rhizom) eller liknande strukturer samarbetar ändå på detta sätt med mykorrhizasvampar. Faktum är att mykorrhiza verkar vara ett samarbete med extremt gamla anor. Det finns fossila rötter från devonperioden för ungefär 400 miljoner år sedan som innehåller mykorrhizasvampar, och både sporer från tidiga landväxter och från mykorrhizasvampar har hittats från ordovicium. Det senare bevisar i och för sig inte att själva symbiosen verkligen fanns på den tiden, men idén är inte ny. Redan 1975 lanserade Pirozynski och Malloch idén att det krävdes en symbios med en svamp för att växterna skulle kunna ta steget upp på land. Tanken byggde på att när de tidiga växterna flyttade upp på land var jordarna fortfarande för dåligt utvecklade för att växterna skulle kunna ta upp tillräckligt med näring på egen hand. Kanske borde vi inte tänka på växter som individer utan snarare som ett nätverk av sammankopplade växter och svampar…

Hur som helst är det absolut dags att börja tillämpa kunskaperna om mykorrhiza i större skala inom alla sorters växtodling, både i trädgården och på åkern.

För den som vill lära sig om mykorrhiza:

Smith och Read (2008) Mycorrhizal symbiosis, 3:e uppl., Academic Press

Referenser (evolution):

Pirozynski och Malloch (1975) The origin of land plants: a matter of mycotrophism. BioSystems 6, s. 153

Remy m.fl. (1994) Four hundred-million-year old vesicular arbuscular mycorrhizae. PNAS 91, s. 11841

Krings m.fl. (2007) Fungal endophytes in a 400-million-yr-old land plant: infection pathways, spatial distribution, and host responses. New Phytologist 174, s. 648

Redecker m.fl. (2000) Glomalean fungi from the Ordovician. Science 289, s. 1920

Wellman m.fl. (2003) Fragments of the earliest land plants. Nature 425, s. 282

 

Blommor och humlor kommunicerar med elektricitet

Blommor ökar sina chanser att bli pollinerade genom att sända ut signaler som når flera olika sinnen samtidigt hos deras pollinerare. Djuren ser färger och former, de luktar på dofterna och deras känsel ger dem information om ytstrukturen. Nu har forskarna upptäckt att humlor har ytterligare ett sinne som de använder för att kunna känna igen blommor. De kan känna formen på blommornas elektriska fält.

Flygande insekter som t.ex. humlor är normalt positivt laddade medan blommor har negativ elektrisk potential. Det finns därför en elektrisk spänning mellan de två när de befinner sig nära varandra. Det är känt sedan tidigare att elektriska fält hjälper till att överföra pollen, och att blommans elektriska potential förändras när den blivit pollinerad. Vad som inte var tidigare känt är att humlor kan avläsa formen och styrkan på blommors elektriska fält och använda denna information för att hitta blommor som ger bra med mat.

Växer är naturligtvis jordade via kontakten med marken, men det finns ändå tillräcklig potentialskillnad mellan blommorna och atmosfären för att ett elektriskt fält ska uppstå. Formen på detta fält beror på blommans form, och skiljer sig alltså åt mellan olika typer av blommor. Det visade sig att humlor kan lära sig känna igen blommor som ger bra med mat baserat enbart på skillnader i blommornas elektriska fält. Dessutom påverkas blommans elektriska potential när det kommer i kontakt med en humla, vilket skulle kunna tala om för nästa humla som kommer flygande att ”här har nyss någon annan varit och ätit”. Den ändras som sagt också när blomman pollinerats, vilket antagligen betyder ”nu är maten slut”.

Dominic Clarke, Heather Whitney, Gregory Sutton och Daniel Robert. Detection and Learning of Floral Electric Fields by Bumblebees. Science,  21 februari 2013. DOI: 10.1126/science.1230883

Se också vetenskapsradion.

Ironisk majvisa?

Jag gillar att sjunga folkvisor, och denna hobby gör att man ofta kommer i kontakt med dialektala och gammaldags ord som inte längre används i dagens svenska. Den kör jag sjunger i övar för tillfället bland annat på en majvisa. Det finns massor av varianter på denna sång där man sjunger om att ”maj är välkommen”, precis som de otaliga staffansvisorna kring jul. Just denna variant slutar med en vers som låter närmast ironisk:

God natt och tack det ska ni ha.
Maj är välkommen.
För gåvan den var ganska bra.
Sommaren är ljuvlig för oss alla.

Ordet ganska i detta fall får det ju att låta som att gåvan inte var särskilt bra. Men är detta verkligen vad det betyder? I gammal svenska betydde ordet ganska inte samma sak som det gör idag. Det betydde snarare något i stil med totalt, helt, absolut. Ungefär som ordet ganz fortfarande gör i dagens tyska. Vissa dialekter tenderar att behålla äldre betydelser av orden ganska länge. Jag vet inte riktigt när den här betydelseförändringen skedde, men i denna visa verkar det snarare vara den gamla betydelsen av ordet som gäller. Det verkar mer rimligt att tacket gäller en riktigt bra gåva än en som är sisådär.

En fundering i sammanhanget är om tyskarna varit ärligare och hederligare (eller åtminstone mer realistiska) än svenskarna, eftersom ordets betydelse inte verkar ha eroderats ner på samma sätt hos dem? Hmm…