Bokrecension: Bokserien om Sookie Stackhouse

2013_0331böcker0002Jag tillhör dem som älskar Charlaine Harris böcker om den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse. Däremot är jag inte lika förtjust i TV-serien True Blood, som är baserad på böckerna. Charlaine har meddelat att nästa bok (Dead Ever After), som kommer ut i inbunden utgåva i maj i år, kommer att bli den sista i serien. Jag tycker att hon har upprätthållit en bra kvalitet genom hela serien, vilket långt ifrån alltid är fallet när det gäller långa bokserier.

Böckerna tillhör kategorin urban fantasy, vilket i detta fall innebär att de utspelar sig i en småstad i den amerikanska södern där det utöver vanliga människor även förekommer sagovarelser som vampyrer, varulvar, häxor, älvor, demoner och som sagt telepater. Trots detta så är böckerna i grunden deckare. I varje bok blir Sookie eller någon i hennes närhet utsatt för något brott som hon känner sig tvungen att försöka lösa. Vanligast är att någon mördas eller kidnappas. I en bok bombas hotellet hon bor på. Mordbrännare försöker i olika böcker bränna ner såväl hennes hus som puben där hon jobbar. Dessutom har hon otur med killar. Som telepat kan hon höra vad människor tänker, så en mänsklig pojkvän är uteslutet. Hon har vid det här laget hunnit beta av ett antal pojkvänner av olika övernaturliga kategorier. Alltid är det något som går snett och förstör hennes förhållanden.

Något som gör att jag gillar böckerna är att det, trots att de är fantasyböcker, finns en sorts socialrealism i dem. Även om Sookie har ett jobb så är hon nämligen ganska fattig. Hon har inte har råd med sjukförsäkring. Hon har ingen dator eller internet innan hon ärver en dator från en avliden kusin. Hon är storkund hos stadens lilla bibliotek. Hon oroar sig en hel del för hur hon ska ha råd med elräkningarna och de nödvändiga reparationerna på det hus hon ärvt av sin farmor. Inget tanklöst shoppande här inte! Det känns på något sätt väldigt uppfriskande med moderna amerikanska romaner där huvudpersonen inte försöker lösa alla problem med att shoppa och istället tvingas anpassa sitt spenderande till en realistisk hushållsekonomi.

Vårpromenad

2013_0331håga_änder0007Älskar ljudet av porlande vatten på våren. Ännu är det för kallt för att växterna ska vakna till liv, men fåglarna är i alla fall igång. På dagens promenad såg jag bland annat ett par gräsänder som simmade i en vak i Hågaån. När jag kom hem igen kutade en ekorre upp och ner för träden precis framför mig, men den var lite för snabb för att jag skulle hinna ta ett bra foto av den. Så lite djur finns det i alla fall att titta på när man är ute och går.

Bokrecension: I döda språks sällskap & Ett träd med vida grenar

2013_0330bok_amaryllis0006Ännu en bok som jag läst om hur många gånger som helst. Jag gillar språk och I döda språks sällskap – En bok om väldigt gamla språk av Ola Wikander passar mig perfekt. Det är en populärvetenskaplig bok om utdöda språk. Sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska får alla var sitt kapitel där Ola först ger en introduktion till språkets historia och berättar lite om dess speciella egenheter för att sedan avsluta med ett textexempel på orginalspråk (med översättning). Boken är avsedd att underhålla och väcka nyfikenhet och den är inte någon lärobok i vanlig bemärkelse, men trots det kan man lära sig en hel del om språkhistoria genom att läsa den.

2013_0331bok_amaryllis0002Ola Wikander har också skrivit Ett träd med vida grenar – De indoeuropeiska språkens historia som är en sorts uppföljare till I döda språks sällskap. Boken handlar, som undertiteln anger, om de indoeuropeiska språkens historia. Eftersom svenskan tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen så är detta på samma gång en bok om vårt eget språks historia, vilket naturligtvis gör den extra intressant. Här försöker Ola också beskriva i mer detalj hur jämförande språkforskning går till, vilket gör att den här boken inte är lika lättsmält som I döda språks sällskap, utan bitvis påminner om en grundläggande lärobok i språkvetenskap. För mig gör det inget, men jag misstänker att det kanske kan skrämma bort en del läsare som avskydde att traggla med grammatik i skolan.

Nu väntar jag bara på en populärvetenskaplig bok på svenska om de finsk-ugriska språkens historia. I denna familj ingår finskan, samiskan och estniskan, och genom hela Sveriges historia har detta därför varit den andra stora språkfamiljen i vårt land. Speciellt eftersom Sverige ända från början och fram till för drygt 200 år sedan inkluderade dagens Finland. Någon som vet om det finns någon bra sådan bok?

Sommartid

Idag börjar sommartiden. En timme försvinner när solens högsta punkt på himlen ska flyttas fram från kl. 12 till kl. 13 för att kvällarna ska bli ljusare. Fast jag vet vad det handlar om blir jag märkligt nog ändå alltid osäker på vilket håll visaren ska flyttas åt och måste dubbelkolla med min kökskalender där det på dagens datum finns en liten bild på en klocka med en pil åt rätt håll.

Bokrecension: Microserfs

2013_0330bok_amaryllis0019Jag läste först boken Microserfs av Douglas Coupland, som nog är mest känd för Generation X, i svensk översättning när jag var tonåring. På svenska heter den Mikroslavar. Boken handlar om några unga dataingenjörer som jobbar på Microsoft under första halvan av 90-talet. Microserfs är skriven i dagboksform, och dagboksskrivaren i detta fall är bugtestaren Dan. Hans jobb är att hitta eventuella fel i den kod som andra dataprogrammerare har skrivit. Det är inget särskilt roligt eller spännande jobb, men den kult som finns kring företagets grundare Bill Gates gör ändå att han tycker det är coolt att jobba på Microsoft. Dan delar ett hus med fyra andra Microsoftanställda; Susan, Abe, Todd, Bug och Michael. Alla har de gemensamt att de är unga, högutbildade och deras liv består av arbete och inte särskilt mycket annat. Men saker och ting förändras och sakta men säkert börjar de, en efter en, att ifrågasätta denna ganska meningslösa livsstil.

För Dan börjar det med att hans pappa, som jobbat på IBM, får sparken. Pappan dyker spontant upp hos Dan, och placeras i Michaels rum då Michael är bortrest. Ungefär i samma veva börjar Dan dejta Karla som också jobbar dataingenjör på Microsoft. Nästa gång gänget hör av Michael visar det sig att han har sagt upp sig från Microsoft och tillsammans med en entreprenör vid namn Ethan startat upp ett litet teknologiföretag som är baserat på en kod som de kallar Oop!. Oop! påminner lite om lego (fast i datorn) och de har en massa idéer om hur Oop! skulle kunna användas. Michael erbjuder dem alla jobb i det nya företaget, och efter viss tvekan accepterar alla utom Abe erbjudandet och Susan investerar till och med egna pengar i företaget.

I likhet med många andra högteknologiska start-up-företag har de dock glömt en liten detalj. Företaget har inga kunder och därmed ingen omsättning. Och för Ethan, vars jobb huvudsakligen går ut på att skaffa sponsorer, går det inget vidare. Det visar sig också, i efterhand, att Michael bränt stora summor pengar på att anställa Dans pappa för att bygga en hel värld i lego i företagets nya kontor. Trots pengaproblemen börjar livet ändå förbättras för de unga ingenjörerna. Flera av dem börjar dejta, och skaffar pojk- respektive flickvänner. Todd blir till och med, till sin glädje och förskräckelse, pappa. Men när Dans mamma får en stroke så rasar hans liv samman. Då får de dock äntligen möjligheten att använda sina datakunskaper till något verkligt viktigt.

2013_0330bok_amaryllis0021Douglas Coupland har onekligen ett mycket säreget sätt att skriva. Man får inte låta sig skrämmas av att texten vid första anblicken totalt verkar sakna sammanhang och framstår som ett virrvarr av slumpmässiga enskilda ord, märkliga listor och faktisk text. När man väl börjar läsa upplever man märkligt nog att alltihop hänger ihop på ett begripligt sätt. Och berättelsen, som till att börja med verkar ytlig, visar sig vara mer djupgående än man trodde.

Bokrecension: Guide till Gud

Jag tror inte på någon gud. När jag var yngre försökte jag verkligen begripa mig på kristendomen och tro på de kristnas gud, men jag lyckades aldrig. Alltihop framstår för mig bara som absurt och rätt ofta idiotiskt. Det är kanske därför jag är så fascinerad över varför majoriteten av jordens befolkning trots allt är aktivt troende och utövar någon religion. Trots min egen avsaknad av tro så känner jag en hel del människor som är aktivt troende, mest kristna och muslimer men även folk som bekänner sig till andra religioner. Och dessa människor är inte dummare än de ateister jag mött. Många debatter mellan ateister och troende är totalt meningslösa och idiotiska. Båda sidor saknar vanligen intresse av att förstå varandra och båda pratar alltid om helt olika saker. Många officiella förklaringar till varför religion har uppkommit och varför religion fortsätter ha så stor betydelse har dessutom en tendens att missa poängen.

2013_0330bok_amaryllis0015I boken Guide till Gud har Görel Byström Janarv sammanställt korta berättelser från 100 personer. Dessa 100 människor bor alla i Sverige men har olika kulturell bakgrund och tillhör olika religioner (vissa är ateister). Görel har bett var och en att visa och berätta om ett rum, en sak eller en plats som har med deras tro eller livsåskådning a2013_0330bok_amaryllis0024tt göra. Dessa saker och platser har fotograferats av Pål Sommelius. Boken är väldigt trevlig och jag tycker att den gör det tydligt att tro och livsåskådning (och överhuvudtaget vad som är viktigt i livet) för de allra flesta är en fråga om känslor, inte rationalitet eller logik. Bra påskläsning för de som vill ha något som anknyter till religion, utan att vara särskilt bibliskt.

Bokrecension: The Double Helix

I år är det 60 år sedan upptäckten av DNA-molekylens struktur, vilket slutligen besvarade frågan vad gener egentligen består av. Majoriteten av forskarna hade tidigare trott att svaret var proteiner, inte DNA. Det korrekta svaret kom 1953 i form av en kort artikel i Nature, där de unga och okända vetenskapsmännen James Watson (som just skulle fylla 25) och Francis Crick (ca 10 år äldre) presenterade en modell av DNA-molekylen som de skapat genom att använda byggsatser, kompasser och linjaler. Utmaningen hade varit att få byggsatsmodellen att stämma överens med de experimentella data de hade tillgång till. Särskilt viktiga var de röntgenkristallografiska data från Maurice Wilkins och Rosalind Franklin som publicerades samtidigt som Watsons och Cricks artikel och de märkliga proportioner mellan byggstenarna i DNA som tidigare publicerats av Erwin Chargaff. James Watson fick tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för denna upptäckt. Då hade tyvärr redan den fjärde av nyckelpersonerna bakom upptäckten, Rosalind Franklin, avlidit. Hon dog 1958, bara 37 år gammal. Eftersom Nobelpris bara delas ut till levande personer, var det sålunda bara männen bakom upptäckten som blev belönade.

Några år efte2013_0330bok_amaryllis0002r att han fått Nobelpriset skrev James Watson en bok, The Double Helix, om sina minnen av hur det hela gått till. Denna bok har blivit en riktig klassiker inom den populärvetenskapliga litteraturen. Ett av syftena med att skriva boken var att James upplevde att många människor hade en väldigt idealiserad och verklighetsfrämmande bild av hur vetenskap egentligen går till, något som fortfarande är sant. Här försöker han, med ett slagkraftigt och humoristiskt språk, beskriva hur personliga relationer, kulturella fenomen, slump, hämndlystnad och rivalitet ofta har minst lika stor eller till och med större betydelse än logik och den officiella vetenskapliga modellen för hur viktiga vetenskapliga upptäckter egentligen uppstår. Forskare fungerar nämligen, tvärtemot vad många verkar tro, på precis samma sätt som alla andra människor.

James beskrivningar av de personer som var inblandade i det hela är ofta inte särskilt smickrande, speciellt inte av Rosalind Franklin. De tre männen James, Francis och Maurice var alla rädda för Rosalind, som visserligen var exceptionellt duktig på röntgenkristallografi men som de ansåg hade en personlighet som mest påminnde om en folkilsk noshörning. Att Rosalinds dåliga humör orsakades av att hon fick utstå konstant diskriminering p.g.a. sitt kön insåg inte James förrän långt senare. Sin partner, Francis, beskriver han som ett teoretiskt geni som konstant pladdrar men inte producerar särskilt mycket och är något av en besserwisser. Maurice beskrivs som rätt försynt och försiktig. Han är mest upptagen med att försöka hitta något sätt att bli av med Rosalind och han är dessutom rätt ointresserad av byggsatsmodeller.

James har också problem med att få betalt för sitt arbete i Cambridge. Han är i Europa på ett amerikanskt postdocstipendium. Problemet är att reglerna för stipendiet säger att han ska studera biokemi i Köpenhamn. James hade på eget bevåg bestämt sig för att flytta till England istället, där han var betydligt mer framgångsrik än i Köpenhamn. Hans framgångar i England kombinerat med argumentet att hans vistelse i Köpenhamn var meningslös (den danske professorns engelska var obegriplig och att han var dessutom totalt ointresserad av att lära ut någon biokemi för tillfället eftersom hans äktenskap just hade kraschat) imponerar dock inte på stipendiekommittén, som istället försöker tvinga James att flytta till Sverige. Hans försök att hitta försörjning leder till alltmer invecklade bedrägerier. James har också problem med att han ständigt fryser i de dåligt uppvärmda lokalerna och han får dessutom problem med magen av den usla engelska maten. Ung som han är ägnar James också rätt mycket tankemöda åt hur han ska bära sig åt för att få träffa de söta, utländska au pair-flickorna som jobbar i professorsfamiljerna och de franska flickorna som är i Cambridge på språkkurs.

Det hjälper nog om man kan lite biokemi för att hänga med i James beskrivningar av deras upp- och nergångar när det gäller att lista ut DNA-molekylens struktur, men intrigerna, rivaliteten och personbeskrivningarna behöver man ingen biokemi för att förstå. För, som James själv säger i det kanske mest kända citatet från boken,

”One could not be a successful scientist without realizing that, in contrast to the popular conception supported by newspapers and mothers of scientists, a goodly number of scientists are not only narrow-minded and dull, but also just stupid.”

Bokrecension: Cocaine Blues

2013_0329bok_amaryllis0018Jag är väldigt förtjust i deckarserien Miss Fisher’s Murder Mysteries som går på lördagskvällarna på kanal 9. Den utspelar sig på 1920-talet och bygger på en bokserie av Kerry Greenwood om den stenrika och eleganta privatdetektiven Phryne Fisher. Jag har försökt få tag i böckerna för att se om de är lika bra som TV-serien, och har nu läst den första boken i serien: Cocaine Blues. Den var ok, men i detta fall måste jag nog säga att jag gillar TV-serien bättre än böckerna.

Phryne föddes urfattig i Australien, men efter första världskriget ärver hennes pappa en förmögenhet och de flyttar till Europa där hon kastas in i ett liv av lyx. Tyvärr visar sig livet som rik ung kvinna på 20-talet vara urtråkigt och för att ha något att göra bestämmer sig Phryne för att återvända till Australien och bli privatdetektiv. Till sin hjälp har hon sin husa Dot, de kommunistiska taxichaufförerna Bert och Cec och den kvinnliga läkaren Dr MacMillian. Detective-Inspector Robinson och de övriga poliserna i Melbourne är måttligt förtjusta i Phryne, men kan inte hindra henne. I den första boken blir hon ombedd att återvända till sin barndomsstad Melbourne av en familj som är oroliga för sin dotter Lydia. Phyrne söker upp Lydia, som onekligen beter sig märkligt, men blir distraherad av en vacker rysk dansare som visar sig vara på jakt efter den kokainkung som gjorde hans mamma beroende av drogen. Phryne bestämmer sig för att hjälpa till med hans undersökningar. Samtidigt blir hon indragen i jakten på en illegal abortör som med sin inkompetens och brutalitet redan dödat flera gravida kvinnor.

Spänningen är det i och för sig inget fel på, men språket passar på något sätt inte riktigt i en deckare. Det känns överdrivet elaborerat, och innehåller dessutom lite för många omotiverade men ytterst noggranna beskrivningar av folks kläder. Språket gör faktiskt att man ibland blir lite osäker på om boken är tänkt att vara en deckare eller en parodi på en deckare. Fast jag gillar att Phyrne beskrivs som en ”adventuress” (äventyrerska eller möjligen äventyrarinna) istället för en ”adventurer” (äventyrare). Slutligen ett citat ur boken från ett avsnitt där Phryne försöker rädda sin ryske älskare Sasha som blivit tillfångatagen och misshandlad av kokainligan.

”Well, he ain’t dead,’ said Bert. They both looked at her. Phryne was galvanized by that scream. Sasha was undoubtely an idiot and one who would take the prize at any competition of morons of the Western World, but Phryne had lain next to him and had concieved a deep affection for that flesh now being maltreated behind the high brick wall.”

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg ställer denna helg frågan ”vad ska du göra i påsk?”. Tja, jag är så klart glad över att vara ledig, men jag har inte haft några särskilda påsktraditioner sedan jag var barn. Så jag tänkte passa på att läsa ut några av de många halvvägs lästa böcker som ligger utspridda lite här och där hemma hos mig. Dessutom blir det, som sagt, tema bokrecensioner här på bloggen. Kanske köper jag lite påskliljor och färgar några ägg, bara för att göra något påskaktigt…