Januari var kall i Älvsbyn. Utetemperaturen har legat nedåt -35 °C. Men nu i februari – som brukar vara årets kallaste månad – har temperaturen stigit. Än så länge i alla fall. När jag var ute för att fotografera björken snöade det. Nu ligger utetemperaturen och pendlar runt nollsträcket.
January was cold in Älvsbyn. The outdoor temperature dropped to around -35 °C. But now in February – usually the coldest month of the year – the temperature is higher. So far at least. When I was outside to photograph the birch it was snowing. Now the outdoor temperature is around 0 °C.
Jag fick plumsa genom snön för att komma till björken. I had to wade through snow to get to the birch.Björken. The birch.Blickar upp längs stammen. Looking up along the stem.Isfigurer på barken. Ice figures on the bark.Jag kan se både en dödskalle och en fjäril. Vad ser du? I can see both a skull and a butterfly. What do you see?Blickar neråt längs stammen. Looking down along the stem.Växter dekorerar fortfarande gravarna. Plants still decorate the graves.Snön nådde ungefär halvvägs upp till knät. The snow reached about half way up to my knee.
Huvudgatan i Älvsbyn. Unga grabbar i Älvsbyn buskör inte mer än unga grabbar någon annanstans. Men eftersom gatorna är snötäckta syns bevisen tydligare här.
Snart där det dags. 60 stycken kvinnor ställer ut naturfoton från sina hemländer; 20 från Sverige, 20 från Norge och 20 från Finland. Jag är en av de 20 svenskorna. Utställningen har premiär i Västerås den 13 februari 2016.
Pluto får ju inte vara med i planetklubben längre men kanske finns det ändå en nionde planet i solsystemet. En jätteplanet. Ett par forskare på Caltech har modellerat och simulerat sig fram till att en nionde jätteplanet logiskt sett borde finnas där ute. Ännu har dock ingen sett till Planet Nio (som de lite fantasilöst kallar den) i verkligheten. Men nu är jakten igång så vem vet? Snart kanske vi har nio planeter igen. Fast då måste vi definitivt hitta på ett bättre namn på den nya planeten än Planet Nio (Planet Nine på engelska).
Tålamod och uthållighet är utan tvekan de överlägset viktigaste egenskaperna om man ska syssla med forskning. Själv kämpade jag i åratal med experiment som envist vägrade att fungera som de skulle. Men ibland tar även forskares tålamod slut. Och då bör du se till att inte stå mellan forskaren och dennes mål.
Jag har noterat att mina inbäddade tweets som ska synas i menyn till höger inte längre verkar vara synliga i Firefox. Där finns numera bara en länk. Däremot verkar det fortfarande fungera utmärkt i Safari. Mystiskt.
Det har varit väldigt molnigt sedan jag flyttade till Älvsbyn. Tjocka, gråa, deprimerande moln. Detta oavsett om vädret varit varmt eller kallt. Annars brukar ju kallt väder hänga ihop med en klar himmel på vintern.
Men idag var det äntligen klart. Jag har ingen utomhustermometer men enligt kommunens hemsida var det -27°C vid lunchtid idag när jag var ute för att få mig lite dagsljus och för att passa på att försöka fotografera den pastellfärgade, klara vinterhimlen. Jag kan konstatera att vinterbilder av himlen kräver ganska mycket efterarbete för att färgerna ska se ut som i verkligheten.
Jag kan också konstatera att efter att ha bott cirka 16 år nere i Mellansverige är jag väldigt ovan vid kyla. I och för sig har jag faktiskt frusit mer därnere än jag gör här uppe i Norrbotten. Lägenheter som varken har varit tillräckligt isolerade eller tillräckligt uppvärmda kombinerat med blåsigt väder har sett till den saken. Men ren råkyla har inte förekommit. Den typen av kyla där allt blir stelt och knastrande. Den där märkliga leende grimasen man automatiskt gör när ansiktet fryser och man andas in iskall, torr luft kändes väldigt ovan och konstig när jag var ute idag. Men jag har i alla fall till sist fått användning för mina tjocka yllelångkalsonger som har legat orörda i min garderob i åratal eftersom de är alldeles för varma för vintrarna i Mellansverige.
Solen tittar upp över horisonten.Älvsby kyrka mot en klarblå, kall vinterhimmel.Utsikt från min balkong.
Eftersom jag flyttade vid jul har jag fått överge den lönn jag följde i Sandviken innan ett helt år hade gått och istället välja ut ett nytt träd att följa i Älvsbyn. Det har varit lättare sagt än gjort. Inte för att det saknas träd i Älvsbyn. Tvärtom. Det finns snarare lite väl mycket träd. Älvsbyn ligger precis som nästan allt annat i Norrbotten mitt i en vidsträckt skog. Tyvärr det är svårt att ta bra bilder av enskilda träd mitt i en skog så jag har istället valt ut en av björkarna på kyrkogården att följa under 2016.
Det finns tre björkarter i Sverige. Vårtbjörk (Betula pendula) och glasbjörk (Betula pubescens) finns så gott som överallt. Dvärgbjörk (Betula nana) är snarare en buske än ett träd och växer i fjällen och på myrar. De hängande grenarna, den mörka, spruckna barken och den kantiga formen på de få björklöv som klamrar sig fast vid grenarna tyder på att trädet på kyrkogården är en vårtbjörk. Eller i alla fall huvudsakligen vårtbjörk. De olika björkarterna kan hybridisera med varandra så det skulle krävas ett genetiskt test för att ta reda på om det är en ”äkta” vårtbjörk eller en hybrid. Vårtbjörk förekommer dessutom i massor av olika varianter som exempelvis ornäsbjörk och masurbjörk. Ornäsbjörken med sina djupt flikiga löv är uppkallad efter en berömd björk som hittades på 1700-talet på gården Lilla Ornäs i Dalarna. Framför kyrkan i Älvsbyn växer en hel rad med ornäsbjörkar. Masurbjörkarnas ved med sina vackra flammor är mycket uppskattad av möbeltillverkare och slöjdare.
Vårtbjörkar som denna med tydligt hängande grenar brukar kallas för hängbjörkar. Enligt Wikipedia ska tydligen hängbjörkar vara vanliga just på kyrkogårdar eftersom de anses ge ett sorgset intryck. På denna björk växer det dessutom skägglav (Usnea sp.).
Eftersom Älvsbyn ligger så långt norrut (latitud 65.67 N) har vi bara dagsljus några timmar om dagen nu och även då stiger solen inte särskilt högt upp på himlen. På vintern tenderar dagsljuset att vara blått i norra Sverige. Speciellt när det är molnigt, vilket det har varit konstant sedan jag flyttade hit. Det är därför fotona är blåaktiga.
Since I moved around Christmas time I had to abandon the maple tree I was following in Sandviken before a whole year had passed and instead pick a new tree to follow in Älvsbyn. That has been easier said than done. Not because Älvsbyn lacks trees. Quite the opposite. The problem is rather that Älvsbyn has too many trees. Like pretty much everything else in Norrbotten Älvsbyn is located in the middle of a vast forest. Unfortunately it’s hard to take good photos of individual trees in the middle of a forest so instead I have chosen one of the birches in the cemetery to follow during 2016.
There are three species of birch in Sweden. Silver Birch (Betula pendula) and Downy Birch (Betula pubescens) grow nearly everywhere. Dwarf Birch (Betula nana) is a bush rather than a tree and grows in the northern mountains and in mires. The hanging branches, the dark, fragmented bark and the angular form of the few birch leaves that are still clinging to the branches suggest that the tree in the cemetery is a Silver Birch. Or at least mostly a Silver Birch. The different birch species can hybridize so it would require a genetic test to determine if this is a ”true” Silver Birch or a hybrid. There are also many varieties of Silver Birch such as Ornäs Birch and Masur Birch. The Ornäs Birch with its deeply lobed leaves is named after a famous birch that was found in the 18th century on the farm Little Ornäs in the Dalarna region in Sweden. There are a whole row of Ornäs Birches growing in front of the church in Älvsbyn. The pretty, flaming wood of the Masur Birches are highly appreciated by furniture carpenters and by crafts people that make handmade, traditional wooden objects.
Silver Birches like this one with clearly hanging branches are often called Hanging Birches. According to Swedish Wikipedia they are supposed to be common in graveyards because of their sad look. On this birch there is also Usnea lichen growing which looks like an old man’s beard.
Since Älvsbyn is so far north (latitude 65.67 N) we only have a few hours of daylight now and even then the sun does not rise very high above the horizon. Daylight in winter tends to be blue in northern Sweden. Especially when it’s cloudy which it has been constantly since I moved here. That’s why the photos are bluish.
P.S. to non-Swedish readers:
Note that Ä (pronounced [ɛ:], [ɛ], [æ:] or [æ] depending on the word)and A ([ɑ:] or [a]) are different letters that represent two different vowels in Swedish. Ä is pronounced similar to the Swedish letter E ([e:] or [ɛ]) but not similar to the Swedish letter A. Ä and E are both soft vowels which are articulated in the front part of the mouth but A is a hard vowel that is articulated in the back part of the mouth. People from southern Sweden often pronounce E and Ä the same in almost all kinds of words whereas E and Ä are usually more clearly distinct in northern dialects. Ä and A should also not be mixed up with the Swedish letter Å (pronounced [o:] or [ɔ])which is pronounced similar to O ([u:], [Ʊ], [o:] or [ɔ]) but not similar to Ö ([ø:], [œ], [ɶ:] or [ɶ]). In this You Tube video you can learn to pronounce the four Swedish hard vowels A, O, U, Å and the five Swedish soft vowels E, I, Y, Ä, Ö (in a kind of non-dialect style):
För ett år sedan var jag mycket nervös men också försiktigt hoppfull. Jag ägnade all min tid och ork åt mitt stora projekt – att få min karriär att växla spår under 2015. Och det har jag lyckats med.
Eftersom pengarna höll på att ta slut började jag söka jobb redan under de sista kurserna på vidareutbildningen i miljö- och hälsoskydd för naturvetare som jag gick i Stockholm. Och under våren fick jag ett vikariat som miljö- och hälsoskyddsinspektör i Sandviken. Då hade jag börjat på mitt examensarbete i miljö- och hälsoskydd men det var långt ifrån klart. Jag flyttade från Uppsala till Sandviken i maj och har nu arbetat där som miljö- och hälsoskyddsinspektör med inriktning mot miljöskydd i 8 månader. Det har visserligen varit en kaotisk tid eftersom jag kom till en organisation som var mitt uppe i flera stora förändringar, men det har också varit mycket lärorikt.
Förutom att arbeta gjorde jag också klart mitt examensarbete i miljö- och hälsoskydd under tiden i Sandviken. Jag är faktiskt rätt stolt över att jag har orkat göra klart examensarbetet samtligt som jag jobbat. Många som får jobb under utbildningen brukar nämligen strunta i att göra klart den och ta ut sin examen. Ärligt talat handlar mitt examensarbete mer om hydrologi och GIS än om miljö- och hälsoskydd, men resultatet har i alla fall betydelse för fysisk samhällsplanering och för hur man bedömer risken för översvämning. Det är nära nog och jag valde medvetet ett projekt som jag kunde utföra hemma samtligt som jag jobbade. Examensarbetet är nu inlämnat för betygsättning så jag bör kunna ta ut min magisterexamen i miljö- och hälsoskydd från Stockholms universitet i början av nästa år. Det är ironiskt att lösningen på problemet att jag har för många och för höga examina för att fungera på den svenska arbetsmarknaden är att skaffa ytterligare en universitetsexamen, men nu är det så verkligheten ser ut…
Vikariat varar ju inte för evigt så under hösten var det dags att börja söka jobb igen. Denna gång lyckades jag för första gången i mitt liv få en tillsvidareanställning! Så strax innan jul gick flyttlasset tillbaka upp till mitt barndoms hemregion Norrbotten. Fast inte till min gamla hemstad Boden utan till grannkommunen Älvsbyn. Där börjar jag jobba efter nyår.
Jag har alltså under det senaste året lyckats växla spår från att arbeta med grundforskning inom universitetsvärlden till att använda mina kunskaper om både naturvetenskap och juridik för att skydda miljön och folkhälsan. Det tror jag har varit ett viktigt steg i rätt riktning för mig. Jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden men när det gäller min egen framtid känner jag mig mer positiv och hoppfull än vad jag gjort på länge.
Vad gäller den här bloggen så har den även under 2015 huvudsakligen varit en fotoblogg men tanken är att jag ska komma igång med att skriva lite mer igen under 2016.
Ettan och tvåan har ohotade behållit sin popularitet under flera år nu även om deras inbördes ordning varierar. Däremot har kampen om tredjeplatsen som vanligt varit hård.
Själv skulle jag vilja lyfta fram inlägget ”Evolution – en fråga om tro?” från i februari 2015 som jag tycker är det bästa jag har skrivit här på bloggen.
*Avser antal besök på webbsidan i en webbläsare under den senaste månaden. Statistiken inkluderar inte de som läser bloggen via RSS-läsare. Förra årets placering anges inom parentes.
Även om jag, som de flesta bloggare, håller koll på hur många som tittar in på den här sidan läser jag själv sällan andras bloggar direkt på webben. Istället använder jag en flödesläsare. Den flödesläsare jag använder heter Feedly och finns både som mobilapp och på webben.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
