Tre män i en båt (för att inte tala om hunden)

”Vi kom till Waterloostationen klockan 11.00 och frågade varifrån tåget kl. 11.05 avgick. Naturligtvis visste ingen det: ingen på Waterloo vet någonsin varifrån ett tåg avgår eller, sedan ett tåg avgått, vart det går eller något annat som har med det tåget att göra. Bäraren som tog hand om våra saker trodde, att det skulle avgå från plattform nr 2 under det att en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört rykten om att det skulle avgå från nr 1. Stationsinspektören, å andra sidan, var övertygad om att det skulle avgå från lokalperrongen.

För att göra slut på diskussionen gick vi en trappa upp och frågade trafikintendenten som påstod, att han just hade mött en karl, som hade sagt att han hade sett det vid plattform nr 3. Vi gick till plattform 3, men tjänstemännen där påstod, att de snarare trodde att det tåget var Southamptonexpressen eller också Windsorlinjen. Men de var säkra på att det inte var Kingstontåget, även om de inte nöjaktigt kunde förklara varför de var så säkra på det.”

De som åkt en hel del tåg under senare år känner nog igen sig. Det är faktiskt svårt att förstå att boken Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) av Jerome K. Jerome är mer än 120 år gammal. Den är en märkligt modern och mycket rolig skildring av tre extremt hypokondriska män (och en icke-hypokondrisk hund) som, trots att de aldrig utför något arbete, bestämmer sig för att alla deras problem orsakats av att de är överansträngda. Detta tillstånd botas lämpligen genom en hälsoresa. Eftersom kurorter bedöms vara alldeles för tråkiga och moraliska för deras smak bestämmer sig herrarna för att istället ro (!) längs Themsen i ett par veckor för att få den nödvändiga vilan och miljöombytet. Lite friluftsliv ska tydligen hjälpa mot det mesta har de förstått.

Tyvärr saknar dessa tre män helt talang för att utföra någon som helst sorts arbete. Att trassla upp ett rep för kunna att dra båten, slå upp ett tält, laga mat på spritkök eller  försöka tvätta sina kläder i floden är ju inte så lätt. Speciellt inte för dessa hopplöst opraktiska viktorianska gentlemän. Och deras försök att hitta en ledig säng på en fullbokad turistort, där de börjar med att snobbigt rata det mesta men snart övergår till att desperat försöka tjata till sig vilket utrymme som helst som ligger under ett tak, är synnerligen underhållande.

Jerome börjar boken med att i ett förord försäkra att det som följer inte är något annat än den enkla sanningen och att boken absolut inte är några fantasier utan endast en uppteckning av sådant som hänt i verkligheten. Vilket följs av drygt 200 sidor av träffande iakttagelser av mänskligt beteende, som levereras i form av roliga och ofta ironiska anekdoter. Mycket av komiken bygger på skillnaden mellan människors uppfattning om sig själva och hur de är i verkligheten. Med andra ord, allt det där som kan få en att ilsket fråga sig ”hur kan människor (förutom jag naturligtvis) vara så förbannat dumma?!”. Detta fenomen har alltid varit och kommer alltid att vara oförändrat, vilket gör att det känns som att boken beskriver dagens människor.

”Jag hade på känn att jag gjorde mer än min rimliga del av arbetet under den här turen och mina känslor började bli ganska envetna på just den punkten. Jag har alltid en känsla av att jag får utföra mer arbete än jag borde. Det är inte alls så att jag har någonting emot att arbeta, tro inte det: jag tycker om arbete, det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det i timtal. […] Men även om jag kräver arbete vill jag i alla fall vara rättvis. Jag begär inte mer än vad som rimligen kommer på min lott.”

Läkare utan vapen

MRSA är inte nödvändigtvis den farligaste av superbakterierna, men det är absolut den mest kända. Vet du vad förkortningen står för? Multiresistenta stafylokocker? Nästan rätt, men bara nästan. Björn Ramel, författaren till Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens, är utbildad läkare men arbetar även som journalist. Han berättar i boken att han svarade fel på denna fråga när han fick den av en journalistkollega.

Jag har själv läst medicinsk mikrobiologi. Det var i och för sig tio år sedan, men jag har för mig att vi fick testa oss själva för att se om vi var bärare av MRSA (det var jag inte). Precis som Björn borde jag alltså veta rätt svar, men min första tanke var ändå multiresistenta stafylokocker. Rätt svar är meticillinresistent Staphylococcus aureus.

Antibiotikaresistenta bakterier kan vara väldigt farliga, men trots det har det inte kommit ut särskilt många nya antibiotika på marknaden på många decennier. Detta är egentligen ingen nyhet, men de flesta verkar inte ha funderat särskilt mycket på vad det beror på och vad det betyder i praktiken. Hur påverkar detta problem mig? Kunskaperna om ämnet, även bland medicinare, är ganska skrala. Det är inget prioriterat problem, men det borde det nog vara.

Idag betraktas ofta infektionssjukdomar som ett mindre problem. Käka lite antibiotika så blir du frisk. Inga svårigheter och inga bieffekter. Övertygelsen om att antibiotika är ett mirakelmedel utan bieffekter har lett till en gigantisk överanvändning. Antibiotika används inte bara mot bakterieinfektioner i människor och djur, utan i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte hör hemma. Dessutom har denna övertygelse, i kombination med ekonomiska neddragningar och överbeläggningar på sjukhus, lett till att sjukvårdspersonal har blivit mindre noga med hygienen. Resultatet är ett skolexempel på fenomenet naturligt urval. Fördelarna med att bära på och använda resistensgener, vilket kräver lite extra energi, har helt plötsligt blivit gigantiska för alla möjliga bakterier. Både bakterier som vi behöver och bakterier som kan döda oss bär på dem.

Antibiotika är inget mänskligt påhitt. Vi kopierade den från mikroorganismerna. Tyvärr verkar vi har glömt bort ett par saker. Mikroorganismerna har i årmiljarder övat sig på att försvara sig mot antibiotika. De är jäkligt bra på det! Dessutom samarbetar de och delar frikostigt med sig av sina försvar till varandra. Bakterier har nämligen för vana att gratis ge bort sina resistensgener till alla som vill ha dem. Detta kallas horisontell genöverföring. Björn liknar det vid fildelning, vilket är en ganska bra liknelse. Redan penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade för att felaktig användning av antibiotika gör att selektionen för antibiotikaresistenta bakterier förstärks. Och forskare har fortsatt att varna i decennier. Men är det någon som lyssnar?

Dessutom är det där med att antibiotika inte har några bieffekter helt enkelt inte sant. Även milda antibiotika har en hel del bieffekter, både för den enskilda patienten och för samhället som helhet. Människan vill gärna se sig själv som skapelsens härskare, men det är en illusion. Vi är i själva verket snarare vandrande inkubationskammare och matleverantörer för bakterier. En människokropp består av fler bakterieceller än människoceller, och utan dessa bakterier klarar vi oss rätt dåligt. Men antibiotika påverkar inte bara onda bakterier som skadar oss. De påverkar även de bakterier vi behöver för att vara friska. Så det där med att äta antibiotika när det inte verkligen behövs för att rädda ens liv är ingen riktigt lysande idé. Risken är att du gallrar bort de bakterier du behöver till fördel för helt andra bakterier som i värsta fall kan göra dig riktigt allvarligt sjuk. Dessutom har antibiotika inte alltid ens någon effekt mot de mildare infektionssjukdomar den ofta används mot. För att citera Björn Ramels bok:

”En vanlig föreställning är att bakterieinfektioner inte läker utan antibiotika, eller att medicinerna åtminstone påskyndar läkningsförloppet rejält. Det stämmer för allvarliga sjukdomar som blodförgiftning och lunginflammation, men inte för infektioner som öroninflammation, halsfluss och urinvägsinfektion. […] Barn med öroninflammation som får antibiotika blir i genomsnitt smärtfria 0,4 dagar före de som får sockerpiller, enligt en studie. I runda tal måste sexton barn behandlas för att ett av dem ska slippa ha ont i örat efter tre till sju dagar. Omvänt får antibiotikabarnen dubbelt så ofta biverkningar som diarré, illamående och hudutslag.”

Mycket tyder tyvärr på att antibiotikans tidevarv bara är en parentes i människans historia. Det innebär inte bara att infektionssjukdomar återigen kan bli ett verkligt gissel även för den rikare delen av världens befolkning. Mycket av den tekniskt avancerade moderna sjukvården är helt beroende av antibiotika. Större kirurgiska ingrepp, cancervård med kemoterapi, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn – alla kräver de antibiotika för att patienten ska ha en hygglig chans att överleva.

Men antibiotikaresistens är ett problem som växer långsamt, och de som råkar mest illa ut är som vanligt de fattigaste. Så det är sällan detta räknas som en nyhet i media. Problemet liknar den kommande bristen på fossil olja. Oljan kommer inte att plötsligt ta slut. Inte heller antibiotikan. Snarare sinar de långsamt samtidigt som priset gradvis stiger. Till slut kanske det blir så dyrt att en del av dagens sjukvård inte längre kan finansieras med skatter utan blir en lyx som bara de rikaste har råd med. Men någon plötslig apokalyps är inte att vänta. Och precis som med frågan om klimatet och koldioxidutsläppen verkar detta göra att det är svårt att få politiker att ta problemet riktigt på allvar.

Boktips

I denna helgs bokbloggsjerka ber Annika om tips på böcker som man absolut inte kan lägga ifrån sig. Detta fenomen känner jag väl igen. Jag skulle nog kunna räkna upp hundratals böcker. Här är några tips som skiljer sig från de jag sett hittills på andras jerkainlägg. Visst vore det väl tråkigt om alla bara läser samma böcker?

Nästan alla böcker i bokserien om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. Dessa har jag skrivit om tidigare.

En man på sin vakt av Terry Pratchett. Fantasy som utspelar sig på Skivvärlden. Terry ger ut oerhörda mängder böcker i hög takt, vilket gör att kvaliteten varierar kraftigt. Denna bok, där de udda typerna i nattvakten får en ny sorts mystiska mord att lösa, är en av de få jag verkligen gillar och min kopia är snart helt sönderläst.

Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström. Glöm inte fackböckerna! Det här är för mig en riktig bladvändare, som jag aldrig kan lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Varje gång! Folkbildning, underhållning och ifrågasättande, allt på en och samma gång. Vad mer kan man behöva?

Samlade dikter av Edith Södergran, Dikter av Karin Boye och Aftonland av Per Lagerkvist. Det är ingen slump att dessa räknas som klassiker.

En bokserie som jag brukar fastna i så till den milda grad att jag inte kan nöja mig med att bara sträckläsa en bok utan fortsätter tills jag kommit igenom alla femton är Katharine Kerrs fantasyserie om landet Deverry. I denna serie får man följa ett ganska stort antal personer under drygt 1200 år. Personerna återföds om och om igen med samma själ men i nya kroppar och utan medvetna minnen av sina tidigare liv. Det låter flummigt, men personerna och de intriger de trasslar in sig i är enormt fängslande.

Vilken seriebok som helst av Jan och Maria Berglin. Sådana här böcker slukar jag i ett nafs. Finns det någon bättre hyllning till och beskrivning av det liv som de flesta personer faktiskt lever i verkligheten än makarna Berglins teckningar?

Munros noveller. Klassiker? Tydligen. Bra? Nja.

Har läst Kärlek, vänskap, hat som är en novellsamling av Alice Munro. Hon är nog en av de mest hyllade författarna idag, en sådan där som ”alla” verkar förvänta sig ska få nobelpriset. Gemensamt för de flesta recensioner av Alices böcker är att hon påstås vara en fantastisk författare, men väldigt få specificerar vad det egentligen är de tycker är så fantastiskt med hennes böcker. Det är alltid ett varningstecken, om man vill ha böcker som verkligen är bra och inte bara hyllade.

Boken är absolut ingen katastrof. Den är fullt läsbar, och den är onekligen av bättre kvalitet än många andra böcker jag köpt i Pocketshop i väntan på något tåg. Men det finns inget i den som fängslar mig och som får mig att vilja läsa om den. Inte heller väcker den ett begär att läsa något mer av Alice Munro. Det finns i princip tre saker som fängslar mig i skönlitteratur: handlingen, personerna och språket. För att jag ska betrakta en bok som riktigt bra räcker det inte att den är trevlig (d.v.s. markant bättre än uthärdlig) att läsa hela vägen från första till sista ordet. Inte heller räcker det att man lär sig något av den. Det krävs också att boken tvingar fram en sorts omättlig hunger att läsa om den. Hundratals gånger.

Novellerna i Kärlek, vänskap, hat har i de flesta fall inte särskilt mycket till handling. De handlar om vardagslivet och vardagslivets bekymmer, med en stark tonvikt på kvinnor och deras familjeliv. Faktum är att novellerna i mitt tycke är lite för vardagliga. Jag irriterar mig dessutom på flera av kvinnorna i novellerna som är riktiga mähän vars hela liv verkar gå ut på att agera bihang till sina makar.

Den novell jag gillade bäst var nog Tröst, om en kvinna vars sjuke make tar livet av sig för att slippa en utdragen och plågsam död. Hon kan inte förstå varför hans självmord gör henne så upprörd och känslosam, när de ju tidigare sakligt diskuterat saken åtskilliga gånger. Den novellen och ytterligare någon till sticker ut från mängden och fångar läsaren för en stund, men resten är ganska långtråkiga. Språket är det egentligen inget fel på, men det står inte ut från mängden. I och för sig har jag inte läst boken på originalspråk, vilket gör språkbedömningen en aning orättvis, men faktum kvarstår att jag inte skulle kunna peka ut Munros text i ett blindtest med diverse författare till familjeromaner.

Slutsats: Boken är inte direkt dålig, men jag kommer knappast att läsa om den. Jag önskar att jag hade lånat den på biblioteket istället för att köpa den.

Tips: Superhjältinnor som slipper frysa ihjäl när de räddar världen

Konstnären Michael Lee Lunsford har ritat några fullt påklädda kvinnliga superhjältar som faktiskt ser ut som om de kan bekämpa brott och rädda världen utan att behöva frysa ihjäl. Jag tycker deras kläder är riktigt snygga, speciellt Zatzannas. Om serietidningarna såg ut mer så skulle jag nog vara mer intresserad av att läsa dem. Mer påklädda superhjältinnor, tack.

Bokrecension: Ond kemi

Populärvetenskapliga böcker om kemi är inte direkt särskilt vanliga. Tror bara jag har läst en: Ond kemi – berättelser om människor, mord och molekyler av Ulf Ellervik. Jag tycker egentligen att titeln är lite missvisande. Den ger associationer till missbruk av vetenskap, men mycket av boken handlar istället om vardagens kemi.

Ulf skriver en hel del om kemin bakom olika lukter och smaker. Exempelvis tar han upp varför människor ofta uppfattar samma lukt eller smak på väldigt olika sätt. Vad som händer om man dricker för mycket vatten och hur sillinläggningar fungerar är andra exempel på vad som finns med. Lite mer onda aspekter på kemi saknas i och för sig inte. Ulf skriver också om droger, gifter och sprängämnen.

Boken är väl värd att läsa. Jag hoppas det dyker upp fler liknande böcker på svenska. Den enda andra bok jag känner till är En dos stryknin av Olle Matsson om giftmord i litteraturen. Den boken har jag inte läst ännu, har bara hört Olle prata om boken på Kulturnatten.

Bokrecension: Högst tjugo ord

Har varit på biblioteket och kommit hem med en ny liten hög med böcker, utöver den hög som redan ligger utspridd över hela köksbordet. Denna gång blev det mest ganska korta och underhållande historier. Tunna böcker som inte väger så mycket att bära med sig på tåget…

Har redan läst den första i högen. Högst tjugo ord av Håkan Boström. Boken är liten och kort (mindre än hundra sidor), så den går snabbt att läsa. Det är en rätt charmig berättelse om den ordentlige, pålitlige och lite tråkige Nisse Lundh som skickar in en tävlingskupong han hittat i sin matvarubutik. En sådan där tävling där man ska hitta på en varuslogan för något företag. Och vinner en resa till sina drömmars stad – New York!

Efter det blir han fullständigt besatt av denna typ av tävlingar, och med ett rimlexikon till hjälp skickar han in horder av tävlingsbidrag. Och vinsterna ramlar in i drivor. Han lever närmast i ett lyckorus. Tills det en dag börjar ramla in en helt annan typ av brev i brevlådan. Det visar sig att det är en sak han inte har tänkt på…

Boken är kanske inget litterärt mästerverk, men det är den knappast heller avsedd att vara. Som underhållande ”feelgood-bok” är den helt ok.

Får jag be om största möjliga tyssstnad

Annikas bokbloggsjerka frågar denna helg hur den ultimata lässtunden ser ut. Egentligen föredrar jag att läsa någonstans där det är tyst, lugnt, lagom varmt och man kan sitta (eller ligga) bekvämt. I praktiken läser jag ganska mycket böcker på tåg och bussar. Ibland är det tyst på dessa platser, men oftast inte. Att läsa vetenskapliga artiklar kräver koncentration, och på universitetet är det rätt svårt att hitta någonstans där det är tyst. Jag läser naturligtvis mycket hemma också, men min lägenhet är lite för kall och dragig på vintern för att det ska vara riktigt bekvämt att sitta där och läsa.

Ett sötare blod – kan man fasta bort problemet?

Dokumentären om periodisk fasta som Vetenskapens värld sände för ett tag sedan har tydligen blivit oerhört populär och helt plötsligt är fastande den nya innegrejen. Innan du hänger på trenden rekommenderar jag dock att du läser Ann Fernholm blogginlägg om programmet. Det var nämligen några saker de ”glömde” att ta upp i dokumentären. Du vill väl göra ett välinformerat val, eller hur?

Dessutom rekommenderar jag starkt Ann Fernholms bok Ett sötare blod – om hälsoeffekterna av ett sekel med socker. Denna bok önskar jag verkligen att alla människor skulle läsa! Här förklarar Ann vad vetenskapen egentligen har att säga om effekterna av socker på hälsan, och (kanske viktigare) hur det kommer sig att de kostråd som så gott som alla människor i hela välden fått höra om och om igen i flera decennier inte är baserade på vetenskap utan på politik. Mycket har skrivits om detta ämne på senare år, men denna bok är av betydligt bättre kvalitet än de övriga jag har läst. Det märks att Ann, med sin bakgrund som forskare, har tillräckliga kunskaper för att klara av att utvärdera det vetenskapliga underlag som finns. Något som de flesta andra författare i genren saknar. Och hon lyckas också undvika myten om ”den svältande grottmänniskan” som de övriga envisas med att svälja med hull och hår och som alltid gör mig som evolutionsbiolog vansinnigt irriterad.

Ett annat exempel på en mycket utförlig genomgång av ämnet är Gary Taubes bok som på amerikanska heter Good Calories, Bad Calories och på brittiska heter The Diet Delusion (det är samma bok med olika namn!). Den är en rejäl tegelsten på 600 sidor, inklusive referenser. Orkar man inte med fullt så mycket så har han också skrivit ett par ganska berömda och mycket läsvärda artiklar i The New York Times (se här och här).

Bokrecension: Women of Discovery

2013_0330bok_amaryllis0003Påskens bloggtema bokrecensioner avslutas med Women of Discovery – A Celebration of Intrepid Women Who Explored the World av Milbry Polk och Mary Tiegreen. Denna bok köpte jag när jag pluggade i Skottland som utbytesstudent för 10 år sedan. Den är en hyllning till de modiga och egensinniga kvinnor som genom historien har vågat ta för sig i livet och upptäcka världen. I boken får vi möta allt från kvinnliga pilgrimer på 300-talet till 1800- och det tidiga 1900-talets kvinnliga upptäcktsresande och vetenskapliga pionjärer. Även några nu levande kvinnor som t.ex. Jane Goodall finns med. Den här boken passar utmärkt när man står inför en utmaning och känner att självförtroendet behöver en liten extra skjuts. Kunde de så kan minsann jag också! Från denna bok kommer ett av mina favoritcitat:

”It seems to be taken for granted that to go alone into wild places like New Guinea, and encamp as I have done at a long distance from any civilized people, demands courage. Actually it is not so much courage that is called for but endurance. I should place independence first and then endurance, neither of which are virtues but acquired habits. Independence is regarded as an unsociable habit, especially in a woman, and the dictionary defines self-sufficient as haughty, which shows plainly the general trend of opinion.”

Evelyn Cheesman (1881-1969)