Pröva på mina förfäders liv i en smedja (hett, hett, hett)

På pappas sida av familjen härstammar jag från en smedssläkt, Groth-släkten, som troligen kom till Sverige från någonstans i dagens Tyskland för (gissningsvis) cirka 500 år sedan. Den släkthistorien inspirerade mig till att för några dagar prova på mina förfäders liv som smed. Och vi kan nog konstatera att någon mästersmed lär jag aldrig bli. Men varför låta sig hindras av sådana detaljer?

Det finns många myter om den Groth-släktens ursprung i både mer och mindre seriösa släktforskarsammanhang, men tyvärr är det skralt med pålitliga källor där det verkligen går att följa familjen tillbaka längre än tidigt 1700-tal. Det går utan problem att följa den raka manslinjen tillbaka i kyrkböckerna till Johan Johansson Groth som dog 1779 på Meldersteins bruk och vidare till den man som sannolikt var hans far, som också hette Johan Johansson Groth. Fadern dog 1764 vid Strömsunds masugn (bruk). Han verkar ha varit född i Avesta 1701. Den yngre Johan Johansson Groth var enligt Råneås kyrkböcker (där både Meldersteins och Strömsunds bruk finns) född 1720, men det står inte var han föddes. En Jean Groth deltar med sonen Johan i husförhör på Meldersteins bruk 1740, precis när bruket först höll på att anläggas. De står listade direkt under dir. Abraham Steinholz i husförhörslängden. Det är rimligt att anta att dessa två är samma personer som de båda Johan Johansson Groth ovan.

I det släktträd som Björn Pilström publicerade i Rötter 1998, som verkar vara den källa som alla andra internetpublicerade släktträd hänvisar till, står det att den yngre Johan Johansson Groth troligen var född i Åmots bruk i Ockelbo, och att han var son till en Johan Johansson Groth som föddes 1701 i Avesta och dog 1764 på Strömsunds bruk, men som källa anges endast att uppgifterna kommer från Stefan Sundbäck i Kalix och Nils Joëlsson i Malmö samt en oidentifierad ”RE”. Någon skriftlig originalkälla från den tid då dessa personer levde anges inte vilket tyvärr gör att uppgifterna måste tas med en nypa salt.

Tyvärr har kyrkböckerna från 1700-talet i Ockelbo brunnit upp, och jag har inte tillgång till några kyrkböcker eller andra källor från Avesta från innan år 1746. En Johan Groth var mantalskriven i Valbo socken 1721, och Valbo ligger precis som Ockelbo i Gästrikland så det är åtminstone i ungefär rätt del av landet, men jag har inte kunnat fastställa att han är samma person som Johan Johansson Groth den äldre ovan.

Det både fanns och finns fler än en Groth-släkt i Sverige så det räcker inte med att hitta någon som hette Groth i ett dokument eller på en gravsten någonstans för att kunna säga att den personen tillhörde denna släkt. Det är en detalj som överdrivet entusiastiska släktforskare tyvärr har en tendens att glömma bort, vilket gör att det fortfarande finns många publicerade, men felaktiga, släktträd ute på nätet för den här släkten.

Intressant nog har jag fått en del träffar på personer som enligt sina släktträd är släkt med en annan Groth-släkt i DNA-testet som jag gjorde hos Family Tree DNA, men det är ännu så länge oklart om släktskapet har något med de två Groth-släkterna att göra eller om länken eller länkarna finns någon annanstans i släktträden. DNA-testet visar att någon form av biologiskt släktskap finns och anger ungefär hur nära släkt man är med de olika personer som dyker upp i träfflistan men säger inget om hur man är släkt. Det måste man reda ut själv genom att jämföra sina respektive släktträd.

Hur som helst, eftersom jag härstammar från järnsmeder så tyckte jag att det skulle vara kul att prova på järnsmide och i somras fick jag möjlighet att tillbringa några dagar i en järnsmedja. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var kreativt och kul att ”leka järnsmed” men också fysiskt jobbigt, smutsigt och riktigt djävulskt varmt. Temperaturen inne i smedjan låg på cirka 45-50°C, och ännu varmare vid själva eldarna. Och utomhus låg temperaturen stadigt över 30°C. Jag, som inte alls tål värme särskilt bra, fick migrän och mådde illa av värmen, men envisades ändå med att kämpa på. Och jag är riktigt stolt över att jag trots allt lyckades åstadkomma några hyfsat lyckade saker. Ett par väggkrokar, en ring och ett ”G” (för Groth) blev det. Med tanke på att det var mitt första försök att smida någonting alls, och jag dessutom inte mådde särskilt bra, blev resultatet inte så tokigt ändå.

På vägen mot smedjan tog jag den här bilden. En påminnelse om vackra sommarkvällar nu när världen ännu en gång är inbäddad i snö, is och slask.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *