Att det är frestande för universiteten att sänka kraven när universiteten får betalt per student som går kursen och per student som klarar kursen är ingen nyhet.
Ett annat problem som bidrar till frestelsen att sänka kraven är att man vid svenska universitet inte kan få underkänt på universitetskurser, vilket så vitt jag vet är rätt unikt för Sverige. Man kan bara misslyckas med att få godkänt. Ett underkänt betyg innebär alltså inte att kursen registreras som underkänd utan bara att kursen står som oavslutad i registret. Tanken är alltså att studenten ska fortsätta försöka om och om igen tills hen äntligen blir godkänd på kursen. Det är därför vanligt att studenter återkommer både två och tre gånger – i vissa fall väldigt många gånger – innan de blir godkända, ofta flera år efter att de faktiskt gick kursen. Det gör att universitetslärare ibland tvingas examinera studenter i kurser som inte ens längre ges av universitetet.
Jag har läst många universitetskurser i olika ämnen på olika universitet, både i Sverige och i Storbritannien, och kan intyga att nivån varierar väldigt mycket mellan olika kurser. Examinationen är annorlunda utomlands, men annorlunda innebär inte nödvändigtvis bättre. Jag har också som doktorand undervisat på ett antal olika universitetskurser vid Uppsala universitet.
Ofta skylls det på att det egentliga problemet skulle vara att studenterna har blivit sämre på senare år. I en debattartikel i dagens SvD hävdar Christopher Lagerqvist, University of Oxford, och Josefin Holmström, University of Cambridge, att kraven på studenterna i ämnena historia och litteraturvetenskap har sänkts vid universiteten i Uppsala och Lund under de senaste två decennierna men att det inte alls är studenternas fel. När de testar att höja kraven på studenterna i samma ämne på samma universitet så gör det nämligen ingen skillnad för studenternas resultat. Studenterna presterar lika bra oavsett om tentafrågorna nivåmässigt ligger på grundskole- och gymnasienivå eller på universitetsnivå.
Det resultatet stämmer med min egen erfarenhet. Studenterna anpassar sig till de krav som ställs på dem. Om universitetet ställer låga krav presterar de därefter. Om universitetet ställer höga krav presterar de också därefter – men då brukar de vara mer nöjda med sin utbildning.
Universiteten borde sluta skylla på studenterna. Men vill de ställa högre krav på studenterna måste de också undervisa därefter så att studenterna får de verktyg de behöver för att klara kraven. På naturvetenskapliga kurser blandas vanligen teoretisk och praktisk undervisning, vilket tvingar lärarna att vara på plats och faktiskt undervisa så gott som varje dag. Det gör att nivån på kursen per automatik kommer att uppnå åtminstone någon sorts hyfsad miniminivå.
Vissa humaniorakurser som jag gått har däremot nästan helt och hållet bestått av självstudier. Grundkursen i egyptologi som var tänkt att motsvara en termins heltidsstudier är ett bra exempel (varför jag överhuvudtaget gick den kursen är en lång historia som vi tar en annan gång). På varje delkurs på fem veckor fick vi en litteraturlista på en eller några få böcker att läsa och undervisningen bestod av ett par föreläsningar i veckan som mest gick ut på att gå igenom fakta från böckerna utan någon egentlig kritisk diskussion av materialet. En hemuppgift i form av en uppsats eller några faktabaserade instuderingsfrågor per delkurs ingick också, där de inlämnade svaren betygsattes men ingen feedback gavs om varför de olika svaren var rätt eller fel. När en institution väljer att utforma undervisningen på det sättet är det mycket svårt för studenterna att veta vad det är meningen att de ska lära sig och att överhuvudtaget lära sig något om kritiskt tänkande. På en sådan kurs kan man bara ställa de mest basala kraven, och knappt ens det, vid examinationen.