Skillnaden mellan förväntat och verkligt resultat

Jag håller på att förbereda en kort och förhoppningsvis engagerande presentation av min forskning till tävlingen Forskar Grand Prix, som går av stapeln nästa vecka. Ämnet för presentationen är glykosidhydrolaser, vilket är enzymer som bryter ner kolhydrater. Jag tyckte att det kunde vara en bra idé att inleda med att visa ett klassiskt experiment som ofta används i skolundervisningen och som vem som helst kan utföra hemma. Ett experiment som dessutom ger ett färgglatt resultat, vilket alltid brukar vara populärt. Alltså försökte jag utföra detta enkla skolexperiment på labbet, vilket borde ha varit en enkel uppgift…

Det hela går ut på att visa att enzymet amylas (mer specifikt alfa-amylas), som finns i saliven, bryter ner stärkelsen i maten till bl.a. maltsocker (maltos). Stärkelse består av massor av små druvsockermolekyler som sitter ihop, medan maltsocker bara består av två sammanlänkade druvsockermolekyler. Enzymet amylas är ett av de få glykosidhydrolaser som människan själv kan tillverka. De flesta enzymer som bryter ner kolhydraterna i vår mat tillverkas istället av bakterier som bor inne i vår kropp.

Experimentet är mycket enkelt. Blanda stärkelse (t.ex. potatismjöl) med saliv och vatten och håll det hela kroppsvarmt (ca 37°C) i minst 10 minuter. Jag lät röret stå i ett 37-gradigt värmeskåp i en halvtimme. Enligt teorin ska amylasen i saliven under tiden klippa loss maltsocker från stärkelsen.

För att kontrollera om en vätska innehåller reducerande sockerarter som maltsocker eller druvsocker kan man använda Trommers prov. Man börjar med att tillsätta lite kopparsulfatlösning till den vätska man vill testa. Kopparsulfat, som kan köpas i färg- eller byggbutiker, ger en ljusblå lösning när man löser upp pulvret i vatten. Sedan droppar man i lut i lösningen tills den byter färg från ljusblå till mörkt himmelsblå. Därefter doppar man ner röret med vätskan i kokhett vatten så att lösningen värms upp, och låter röret stå där en stund. Om lösningen innehåller minst ett par procent av någon reducerande sockerart bildas röd kopparoxid. Om lösningen innehåller bara lite av någon reducerande sockerart blir den istället grön. Innehåller vätskan inga reducerande sockerarter alls förblir den blå.

Jag använde min egen saliv och gjorde om experimentet flera gånger. Varje gång fick jag samma resultat. Lösningen förblev envist knallblå. Inte ett enda litet korn av röd kopparoxid! Inte ens en skiftning i grönt kunde anas. Om mitt saliv överhuvudtaget innehåller amylas verkar mitt enzym alltså vara för ineffektivt eller för sparsamt förekommande för att det ska ha någon effekt.

Märkligt nog verkar stärkelsen ändå lättare brytas ner i närvaro av saliven. Det är nämligen skillnad på resultatet i röret som innehåller stärkelse och saliv jämfört med röret som innehåller lika mycket stärkelse men som saknar saliv. Förutom amylas kan även värme och syra bryta ner stärkelse, så det kan i och för sig hända att saliven gjorde stärkelsen mer värmekänslig. Jag gjorde inga andra tester för att jämföra t.ex. pH på de olika lösningarna, så detta kan jag tyvärr inte säga något om.

130916 Trommers prov efter några timmar 003_redigerat

Efter att ha utfört Trommers prov på alla tre rören lämnade jag dem sedan i rumstemperatur i några timmar. I maltoslösningen har det bildas en fällning av roströd kopparoxid, men röret med saliv och stärkelse är fortfarande knallblått. I röret med stärkelse, men utan saliv, finns det stärkelsekorn som färgats svarta.

Frågan är varför det inte verkar ha bildats några reducerande sockerarter när saliven fick verka på stärkelsen. Jag hittade en gammal forskningsrapport (se nedan) som tyder på att nivån på amylasaktiviteten i saliven beror på hur stärkelserik mat man äter, och jag äter sedan mer än ett halvår tillbaka en socker- och stärkelsefattig kost. Detta skulle kunna vara en förklaring till den ynkliga nivån på amylasaktiviteten i mitt saliv. Tyvärr testade jag inte enzymaktiviteten innan jag lade om kosten, så det är svårt att veta hur det ligger till med den saken.

Utifrån detta lilla experiment med bara en enda försöksperson kan man egentligen inte dra några vetenskapliga slutsatser, men frågan är intressant. Jag blir faktiskt lite sugen på att göra en mer utförlig vetenskaplig studie av sambandet mellan amylasaktiviteten i saliven och vad man äter. En snabb genomsökning av den vetenskapliga litteraturen visar att detta inte verkar ha studerats särskilt mycket i människor…

Referens: Bernard T. Squires (1953) Human salivary amylase secretion in relation to diet. J. Physiol. vol. 119 sid. 153-156


Kommentarer

Skillnaden mellan förväntat och verkligt resultat — 2 kommentarer

  1. Intressant! Jag har läst och funderat en del kring amylas, föda och fetma. Likaså att mängden amylas i saliven varierar under dagen samt påverkas av stress och av hur våra matvanor ser ut. Det skulle vara väldigt intressant med en studie där man kunde börja reda i detta på något sätt. Det forskas ju om hur socker och fett påverkar vikt och hälsa men kvar finns ju det faktum att vissa människor kan stoppa i sig kakor och godis utan att gå upp i vikt medan andra får en viktökning. Själv funderar jag som sagt på amylasens betydelse i detta. Mvh Christina

    • Ämnet är definitivt intressant. Hittade nyare forskning om variationen i alfa-amylas i saliven när jag gjorde en ny sökning i PubMed, så det finns en del nyare forskning om detta. Men inte mycket.

      Att det finns en stor variation mellan individer är tyvärr något som saknas nästan helt både i kostdebatten och i myndigheternas kostråd. Denna besatthet vid att hitta en universallösning som ska fungera för alla människor ställer till med onödigt mycket problem i mitt tycke.

      Det finns en hel del forskning gjort på djur, men mycket lite på människor. En del av problemet är att många forskare är ovilliga att på allvar studera variationer mellan människor överhuvudtaget. Det finns alltid en risk att sådana studier väcker negativa känslor hos människor och i värsta fall får allvarliga negativa konsekvenser i samhället.

      Sedan finns det både praktiska och etiska begränsningar för vilka typer av experiment man kan göra med människor så några tydliga svar vad gäller orsak och verkan ska man inte vänta sig. Inom biomedicinsk forskning är oftast korrelationer, alltså ”folk som gör si brukar ofta också göra så”, det bästa vetenskapen kan åstadkomma. Och det säger inget om varför det verkar finnas ett samband mellan ”si” och ”så”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *