Månad: mars 2013

Jag tillhör dem som älskar Charlaine Harris böcker om den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse. Däremot är jag inte lika förtjust i TV-serien True Blood, som är baserad på böckerna. Charlaine har meddelat att nästa bok (Dead Ever After), som kommer ut i inbunden utgåva i maj i år, kommer att bli den sista i serien. Jag tycker att hon har upprätthållit en bra kvalitet genom hela serien, vilket långt ifrån alltid är fallet när det gäller långa bokserier.

Böckerna tillhör kategorin urban fantasy, vilket i detta fall innebär att de utspelar sig i en småstad i den amerikanska södern där det utöver vanliga människor även förekommer sagovarelser som vampyrer, varulvar, häxor, älvor, demoner och som sagt telepater. Trots detta så är böckerna i grunden deckare. I varje bok blir Sookie eller någon i hennes närhet utsatt för något brott som hon känner sig tvungen att försöka lösa. Vanligast är att någon mördas eller kidnappas. I en bok bombas hotellet hon bor på. Mordbrännare försöker i olika böcker bränna ner såväl hennes hus som puben där hon jobbar. Dessutom har hon otur med killar. Som telepat kan hon höra vad människor tänker, så en mänsklig pojkvän är uteslutet. Hon har vid det här laget hunnit beta av ett antal pojkvänner av olika övernaturliga kategorier. Alltid är det något som går snett och förstör hennes förhållanden.

Något som gör att jag gillar böckerna är att det, trots att de är fantasyböcker, finns en sorts socialrealism i dem. Även om Sookie har ett jobb så är hon nämligen ganska fattig. Hon har inte har råd med sjukförsäkring. Hon har ingen dator eller internet innan hon ärver en dator från en avliden kusin. Hon är storkund hos stadens lilla bibliotek. Hon oroar sig en hel del för hur hon ska ha råd med elräkningarna och de nödvändiga reparationerna på det hus hon ärvt av sin farmor. Inget tanklöst shoppande här inte! Det känns på något sätt väldigt uppfriskande med moderna amerikanska romaner där huvudpersonen inte försöker lösa alla problem med att shoppa och istället tvingas anpassa sitt spenderande till en realistisk hushållsekonomi.

Jag läste först boken Microserfs av Douglas Coupland, som nog är mest känd för Generation X, i svensk översättning när jag var tonåring. På svenska heter den Mikroslavar. Boken handlar om några unga dataingenjörer som jobbar på Microsoft under första halvan av 90-talet. Microserfs är skriven i dagboksform, och dagboksskrivaren i detta fall är bugtestaren Dan. Hans jobb är att hitta eventuella fel i den kod som andra dataprogrammerare har skrivit. Det är inget särskilt roligt eller spännande jobb, men den kult som finns kring företagets grundare Bill Gates gör ändå att han tycker det är coolt att jobba på Microsoft. Dan delar ett hus med fyra andra Microsoftanställda; Susan, Abe, Todd, Bug och Michael. Alla har de gemensamt att de är unga, högutbildade och deras liv består av arbete och inte särskilt mycket annat. Men saker och ting förändras och sakta men säkert börjar de, en efter en, att ifrågasätta denna ganska meningslösa livsstil.

För Dan börjar det med att hans pappa, som jobbat på IBM, får sparken. Pappan dyker spontant upp hos Dan, och placeras i Michaels rum då Michael är bortrest. Ungefär i samma veva börjar Dan dejta Karla som också jobbar dataingenjör på Microsoft. Nästa gång gänget hör av Michael visar det sig att han har sagt upp sig från Microsoft och tillsammans med en entreprenör vid namn Ethan startat upp ett litet teknologiföretag som är baserat på en kod som de kallar Oop!. Oop! påminner lite om lego (fast i datorn) och de har en massa idéer om hur Oop! skulle kunna användas. Michael erbjuder dem alla jobb i det nya företaget, och efter viss tvekan accepterar alla utom Abe erbjudandet och Susan investerar till och med egna pengar i företaget.

I likhet med många andra högteknologiska start-up-företag har de dock glömt en liten detalj. Företaget har inga kunder och därmed ingen omsättning. Och för Ethan, vars jobb huvudsakligen går ut på att skaffa sponsorer, går det inget vidare. Det visar sig också, i efterhand, att Michael bränt stora summor pengar på att anställa Dans pappa för att bygga en hel värld i lego i företagets nya kontor. Trots pengaproblemen börjar livet ändå förbättras för de unga ingenjörerna. Flera av dem börjar dejta, och skaffar pojk- respektive flickvänner. Todd blir till och med, till sin glädje och förskräckelse, pappa. Men när Dans mamma får en stroke så rasar hans liv samman. Då får de dock äntligen möjligheten att använda sina datakunskaper till något verkligt viktigt.

Douglas Coupland har onekligen ett mycket säreget sätt att skriva. Man får inte låta sig skrämmas av att texten vid första anblicken totalt verkar sakna sammanhang och framstår som ett virrvarr av slumpmässiga enskilda ord, märkliga listor och faktisk text. När man väl börjar läsa upplever man märkligt nog att alltihop hänger ihop på ett begripligt sätt. Och berättelsen, som till att börja med verkar ytlig, visar sig vara mer djupgående än man trodde.

Jag är väldigt förtjust i deckarserien Miss Fisher’s Murder Mysteries som går på lördagskvällarna på kanal 9. Den utspelar sig på 1920-talet och bygger på en bokserie av Kerry Greenwood om den stenrika och eleganta privatdetektiven Phryne Fisher. Jag har försökt få tag i böckerna för att se om de är lika bra som TV-serien, och har nu läst den första boken i serien: Cocaine Blues. Den var ok, men i detta fall måste jag nog säga att jag gillar TV-serien bättre än böckerna.

Phryne föddes urfattig i Australien, men efter första världskriget ärver hennes pappa en förmögenhet och de flyttar till Europa där hon kastas in i ett liv av lyx. Tyvärr visar sig livet som rik ung kvinna på 20-talet vara urtråkigt och för att ha något att göra bestämmer sig Phryne för att återvända till Australien och bli privatdetektiv. Till sin hjälp har hon sin husa Dot, de kommunistiska taxichaufförerna Bert och Cec och den kvinnliga läkaren Dr MacMillian. Detective-Inspector Robinson och de övriga poliserna i Melbourne är måttligt förtjusta i Phryne, men kan inte hindra henne. I den första boken blir hon ombedd att återvända till sin barndomsstad Melbourne av en familj som är oroliga för sin dotter Lydia. Phyrne söker upp Lydia, som onekligen beter sig märkligt, men blir distraherad av en vacker rysk dansare som visar sig vara på jakt efter den kokainkung som gjorde hans mamma beroende av drogen. Phryne bestämmer sig för att hjälpa till med hans undersökningar. Samtidigt blir hon indragen i jakten på en illegal abortör som med sin inkompetens och brutalitet redan dödat flera gravida kvinnor.

Spänningen är det i och för sig inget fel på, men språket passar på något sätt inte riktigt i en deckare. Det känns överdrivet elaborerat, och innehåller dessutom lite för många omotiverade men ytterst noggranna beskrivningar av folks kläder. Språket gör faktiskt att man ibland blir lite osäker på om boken är tänkt att vara en deckare eller en parodi på en deckare. Fast jag gillar att Phyrne beskrivs som en ”adventuress” (äventyrerska eller möjligen äventyrarinna) istället för en ”adventurer” (äventyrare). Slutligen ett citat ur boken från ett avsnitt där Phryne försöker rädda sin ryske älskare Sasha som blivit tillfångatagen och misshandlad av kokainligan.

”Well, he ain’t dead,’ said Bert. They both looked at her. Phryne was galvanized by that scream. Sasha was undoubtely an idiot and one who would take the prize at any competition of morons of the Western World, but Phryne had lain next to him and had concieved a deep affection for that flesh now being maltreated behind the high brick wall.”