Det var så varmt i solen att det gick att promenera utan jacka mitt på dagen idag. Förutom flera nässelfjärilar såg jag också en sorgmantel och en citronfjäril under dagens promenad. Även flugor och något enstaka vildbi har hunnit vakna till liv. Vad pollinerande insekter äter den här tiden på året är dock lite av ett mysterium. Det enda jag har hittat som blommar nu är gråal, och så några videbuskar där videkissarna precis har börjat tränga fram. Alen är vindpollinerad och därför värdelös som mat för pollinerande insekter. Det är alarnas fel att näsan rinner och det svider i ögonen! Så det är väl videblommorna som ensamma får stå för maten så här års. Men där har blomningen inte riktigt kommit igång ordentligt än.
Kategori: Endast text
Svanar och tofsvipor
När jag körde hem från kontoret idag såg jag för första gången i år ett par sångsvanar. Och strax intill ett par tofsvipor.
Majsen kom från Amerika, inte från Asien
På sistone har jag i mitt arbete stött på ett flertal forskare inom andra ämnesområden än biologi som i olika rapporter, lite i förbifarten, hävdar att antikens människor i diverse olika delar av Eurasien odlade majs. Särskilt i Mellanöstern och i Kina.
Nej, det gjorde de inte. Majs är en amerikansk gröda som inte förekom i Eurasien innan den kontakt som uppstod mellan den gamla och nya världen i och med Columbus resor. Så påståendet är fel. Däremot odlas majs, liksom de flesta andra grödor, numera i så gott som hela världen.
Men framför allt är det i mitt tycke ett konstigt påstående. Hur i hela fridens namn kan någon överhuvudtaget få för sig att just majs, som är en närmast ikonisk del av den inhemska matkulturen i både Nordamerika och Sydamerika men inte någonstans i Eurasien, ursprungligen skulle vara en asiatisk gröda?
Vårvärme i februari
Idag var det över +10°C ute. I skuggan. Det är väldigt varmt för att vara i februari i Norrbotten.
Snön smälter snabbt nu. Det är bra, förutom den lilla men irriterande detaljen att halka då följer närmast automatiskt.
Vårvintern är här
Idag är första dagen i år som jag kan känna att solen faktiskt värmer när den strålar in genom köksfönstret.
Efter ett plötsligt väderomslag är det nu plusgrader och det droppar från taket.
Det är en överdrift att säga att våren är här, men vårvintern har definitivt kommit efter en lång och mörk vinter. En vinter som dessutom har känts extra lång och mörk av alla pandemiorsakade restriktioner.
Tillbaka till den pandemiska vardagen
Efter att ha firat jul och nyår som vanligt med min familj, som numera är så liten att den utan problem ryms inom ramen för hur många som får träffas även enligt de strängaste restriktionerna, är nu årets första arbetsdag avklarad. Hemma vid köksbordet. Själv tillhör jag de som överlag trivs utomordentligt med att utföra mitt kontorsarbete hemifrån. Där kan jag oftast jobba ostört och jag kan lägga upp arbetet som det passar mig.
Men arbetet fungerar ändå bäst när jag kan jobba som jag gjorde under stora delar av förra året; delvis hemifrån mitt kök, delvis från kontoret och ibland ute i fält. Men när både vintern och smittspridningen började komma igång ordentligt här försvann återigen det sista alternativet helt och mina besök på kontoret minskade till nästan noll. Fast då blev det problem med de delar av mitt jobb som behöver stötas och blötas i diskussioner med kollegor och diverse andra människor för att bli bra. Och om man under en längre tid inte deltar på kafferasterna på jobbet riskerar man dessutom att hamna utanför mycket av informationsflödet, även om man deltar på de ”riktiga” mötena. Så en kombination av olika metoder är trots allt det bästa.
Däremot saknar jag till skillnad från många andra egentligen inte i sig den sociala samvaron som kommer av att arbeta på en gemensam arbetsplats. För mig är arbete i första hand förknippat med just arbete. Det inkluderar den sociala samvaron med kollegorna som för mig bara är ytterligare en arbetsuppgift. Precis som andra arbetsuppgifter kan att umgås med kollegor vara allt från trevligt och inspirerande till outhärdligt, men en arbetsuppgift förblir en arbetsuppgift oavsett om jag gillar den eller inte.
Jag saknar istället den sociala gemenskapen som i vanliga fall är förknippad med min fritidsaktiviteter. Dessa aktiviteter har tyvärr helt eller delvis varit inställda på grund av pandemin ända sedan förra vårvintern.
Jag har vissa förhoppningar om att i år delvis kunna styra om inriktningen på mitt arbete mer mot mina huvudsakliga intresseområden. På senare år har mitt arbete varit strikt fokuserat på energi- och klimatfrågor. Energi och klimat är i och för sig mycket aktuella teman och det har varit intressant att få möjlighet att lära mig mer om de ämnena och om hur de tillämpas i praktiken, men jag är i grund och botten biolog kombinerat med en släng av geologi och kemi. Fysik är väl ok men teknik har jag oerhört svårt att uppbåda någon entusiasm för. Enligt mig finns det bara två sorters teknik: bra grejer som fungerar och gör vad de ska göra eller åtminstone enkelt kan lagas och så skräp som inte fungerar.
Det jag i normala fall gillar med mitt nuvarande jobb är att vara ute och föreläsa. Men det har jag ju knappt kunnat göra alls under förra året och situationen kommer troligen inte förbättras förrän tidigast till sommaren. Jag har hållit ett par digitala föreläsningar, men det är inte samma sak när man som föreläsare inte kan se sin publik. Att som åhörare lyssna på digitala föreläsningar är ok, men det är inte alls lika roligt att hålla dem.
Digital körsång
Nu har jag filmat mig själv när jag sjunger Jul, jul, strålande jul och skickat in filmen till SVT:s Hemmakören. Det var svårare än jag trodde att skapa ett inspelat sångbidrag till en sådan här digital kör.
För det första är jag rätt ringrostig när det gäller sjungandet för jag har ju inte sjungit i kör på snart ett år på grund av pandemin. Och jag tycker att det är svårt att höra de enskilda stämmorna i SVT:s övningsversion av arrangemanget. Att sjunga för min dator och min mobiltelefon känns dessutom mer som att sjunga solosång än som att sjunga i en kör, vilket är något förvirrande i det här sammanhanget.
För det andra behövde jag bygga en ganska avancerad och något ranglig hög med grejer att ställa mobiltelefonen på för att kunna filma mitt ansikte i åtminstone mer eller mindre ansiktshöjd med en stillastående kamera. Tyvärr blev inspelningen lite från sidan eftersom jag inte lyckades få plats med datorn, där dirigenten och noterna fanns, framför mobiltelefonen.
För det tredje är det inte helt lätt att få ljudet att låta bra i en inspelning på min mobiltelefon.
Men det får duga. Nu är jag med i alla fall. Det är det viktiga.
Jag var lite sur över att jag missade chansen att skicka in ett bidrag till Sveriges Radios motsvarighet men nu är jag ändå med i en av medias coronainspirerade varianter av ”folkets kör” detta år.
****************************************************
Tillägg i efterhand: Jag måste säga att jag var väldigt missnöjd med de färdiga SVT-programmen. Den faktiska Hemmakören var knappt ens med i avsnitten överhuvudtaget som istället fokuserade på en livekör som låtsades ha körövning. Mitt bidrag verkade dessutom inte vara med alls. Nej, det blir istället Sveriges Radios variant jag satsar på under 2021 om de kör sitt upplägg igen.
Uppdrag: Hitta ett schampo för torr och kliande hårbotten
Jag fick aldrig något svar på min fråga till Midsona om vad skillnaden mellan Urtekrams parfymfria duschtvål och schampo var. Frågan skickade jag i somras efter att ha noterat att de hade identisk innehållsförteckning. Men för några veckor sedan upptäckte jag att innehållsförteckningen på duschtvålen ändrats. Så nu är de inte identiska längre. Det var väl deras svar antar jag.
När det gäller duschtvål så har jag bytt ut den mot duscholja, vilket är bättre för min torra hud. Särskilt nu på vintern.
Men mitt problem med torr och kliande hårbotten har bara förvärrats. Ända tills nyligen hade jag normalt, mjukt och lite väl tjockt hår. Jag kunde använda vilket schampo som helst, även om jag föredrog parfymfritt på grund av min känslighet för starka dofter. Men på senare tid har håret förändrats och blivit strävare och torrare. Och jag har fått allt värre problem med torr hårbotten som kliar så jag blir tokig. Jag tvättar håret ett par gånger i veckan och har inte använt hårstylingprodukter på sisådär 20 år, så problemet beror inte på överdrivet tvättande eller överdriven kemikalieanvändning.
Jag håller på att testa mig genom olika schampon som påstås vara extra bra för torrt hår för att försöka hitta något som fungerar. Inklusive särskilt schampo för torr hårbotten från apotek, vilket hittills bara förvärrat problemet. Har även försökt schampofria hårtvättmetoder som att tvätta håret med bara balsam och att tvätta håret med ägg. Enbart balsammetoden gav kraftigt kliande hårbotten, och dessutom blev håret tungt och platt och det blev även väldigt snabbt fett och smutsigt igen. Enbart äggtvätt gav väldigt strävt hår och svidande klåda i hårbotten. Äggtvätt följt av eftersköljning med utspädd äppelcidervinäger gav fantastiskt snyggt och glänsande hår, men skapade outhärdligt svidande klåda i hårbotten. Så de schampofria hårtvättlösningarna verkar inte vara rätt väg att gå.
Det som hittills fungerat bäst mot klådan är att tvätta med Urtekrams parfymfria schampo och sedan gnugga in Apotek Hjärtats special care återfuktande hårbottengel i hårbotten. Men det är omöjligt att endast applicera gelen i hårbotten utan hela håret blir inkletat med gelen som sedan långsamt stelnar. Det gillar jag inte.
Så sökandet efter den perfekta hårtvättlösningen fortsätter.
Snälla naturfilmare, sluta fejka hur djur rör sig
Jag tycker verkligen att naturfilmer på TV har försämrats på sistone. Åtminstone de storskaliga internationella produktionerna. Det verkar som att naturfilmare plötsligt, alla samtidigt, upptäckt slowmotion-tekniken och blivit helt galna i den. I de fall något rör sig långsamt har samma fenomen skett med time lapse-tekniken, men i naturfilmer är det oftast de som rör sig snabbt som har huvudrollen så slowmotion dominerar.
Nu går det i princip aldrig att få se djur röra sig i naturlig hastighet på TV. I alla fall inte i de dyra, internationella naturdokumentärer som ska förställa högsta kvalitet. Slowmotion hade varit kul om det hade använts någon gång ibland som variation, men när så gott som all rörelse visas i slowmotion blir det snabbt tröttsamt. Och fånigt.
De vanliga egenproducerade SVT-naturprogrammen verkar inte ha råd med slowmotion? Tack och lov för det.
Mina första poäng i arkeologi
Som litet barn hade jag inget drömyrke. I brist på bättre svarade jag då helt enkelt vad någon av de vuxna i min familj jobbade med när någon frågade vad jag vill bli när jag blev stor. Men som tonåring ville jag bli arkeolog.
Varför jag fastnade för just arkeologi är något oklart. Möjligen berodde det på att min skolklass på 90-talet besökte den dåvarande utställningen ”Vuollerim 6000 år” som handlade om då ganska nyupptäckta stenåldersboplatser i Norrbottens inland. För mig var tanken att det hade funnits en norrbottnisk förhistoria en uppenbarelse. Det stämde inte alls med vad jag hade sett på TV eller lärt mig i skolan om Sveriges förhistoria, som ju uteslutande handlade om södra Sverige (något som tyvärr inte har förändrats nämnvärt sedan dess).
Jag blev inte arkeolog utan naturvetare. Men nu, när coronapandemin har ställt in många av mina fritidsaktiviteter, har jag passat på att ta mina första universitetspoäng i arkeologi (egyptologin som jag läste för att delvis finansiera slutet av min doktorandtid räknas inte). Tyvärr anmälde jag mig för sent för att komma in på distanskursen i nordeuropeisk arkeologi (Arkeologi A) vid Umeå universitet, men jag kom istället in på en kortare distanskurs i musikarkeologi vid Linnéuniversitet. Och dessutom mer eller mindre av misstag samtidigt också på en distanskurs i museologi vid Uppsala universitet, men den är inte avslutad ännu.
Kursen i musikarkeologi är nu avslutad och jag är härmed stolt innehavare av mina första 7,5 hp universitetspoäng i arkeologi. Dessutom med en stor dos musikvetenskap på köpet, vilket är extra trevligt eftersom just utövandet av musik är något som jag saknar särskilt mycket under pandemin. Och jag tycker fortfarande att arkeologi är fascinerande.